”Svart som korpen, stor som kråkan och sällskaplig som kajan”.
På våren skriker råkorna i Lundagård och i flera andra av Lunds parker. Förr fanns de oftast på landet, gärna i de höga almarna runt gårdarna. Råkorna är numera också en stadsfågel. Men råkan har funnits i Skåne mycket längre än Lund har funnits till. Vissa forskare tror att de första råkorna syntes i södra Sverige redan sådär 3000 före Kristus. De första säkra bevisen på råkförekomst har man funnit just i Lund i form av skelettdelar, som kunnat dateras till omkring 1020-1050, dvs strax efter staden grundats.
Linné observerade råkor under sin skånska resa 1749, han skriver att ”råkorna ropa i alla träd som är planterade på slätten”. Ett skånskt normalbestånd tycks länge ha varit 50 – 100 000 par.
På 1950-talet drabbades råkorna av kvicksilverförgiftning, beståndet minskade drastiskt över en tioårsperiod. När bönderna upphörde att beta utsädet, dröjde det dock inte länge förrän råkbeståndet hämtade sig. Idag tycks råkorna börja närma sig sitt bestånd från förra sekelskiftet, gissningsvis 45 000 par i Skåne. Vid årets (2012) inventering noterades ca 2600 bon i Lunds stad.
Råkans latinska namn är Corvus frugilegus. Frugilegus betyder ”den som samlar säd”, och det säger en del om matvanorna. Råkorna äter också maskar och insekter. Ett eller annat fågelägg och en eller annan fågelunge kan också slinka ner, liksom diverse ätbart från gator och soptippar. 90% av de svenska råkorna bor i Skåne. Förr var råkan en flyttfågel, numera stannar de flesta kvar över vintern.
I Erik Rosebergs bok Svenska fåglar beskrivs råkan som ”svart som korpen, stor som kråkan och sällskaplig som kajan”. Typiskt för råkan är att den är helsvart, har en lång, smal näbb och ett naket gråvitt hudparti runt näbbroten.
Råkorna är sällskapliga som människan, de håller ihop parvis och häckar i stora kolonier – helst uppe i höga, lummiga träd, gärna inne i stan (tänk Lundagård, UB-parken eller S:t Lars-parken) eftersom det där kan vara litet varmare. En råkkoloni kan bli mycket stor, normalt brukar det röra sig om 10-100 bon, men de allra största kolonierna kan innehålla 200-500 bon. Häckningen sker redan i mars och eftersom ungarna ligger kvar i boet en månad efter kläckningen råder det ett högljutt liv i kolonierna på våren.
Nämnas bör väl också att ungråka på våren anses som en delikatess (jämför vårkyckling!). Rätten serveras under ett par vårveckor på en skånsk gästgivaregård. En enkel sökning på Internet ger många förslag på recept.
Märkligt nog finns det ganska få råkor i den svenska litteraturen. Skator och kråkor, ja till och med kajor syns däremot ofta. Det beror säkert på att råkan i princip finns i Skåne, medan de andra svartfåglarna är vanliga över hela landet. Det är helt enkelt inte många författare, utom de skånska, som sett eller hört en råka.
Men några är det.
Ola Hansson skriver i Då våren bräcker ”Bland almar med råkbon i toppen/ Och myllan luckras av harven/ man hör, hur det saftigt sväller/ och spirar i ägg och frö.”
Hos Anders Österling har jag hittat två råkdikter; Råkorna i samlingen Hälsningar och Anna Hans Olofs i Idyllernas bok. Den sistnämnda dikten handlar om Anna, som växte upp med råkorna ”Ty hemma i byn bland vaggande alm/ där hördes för jämnan råkornas skrik./ De voro som morgonens väckarepsalm/ och trevnadens egen musik.”
Råkor flyger också hos Jacques Werup i dikten Bucolica, där han observerar ”Råkornas magiska tecken/ över lantmännens fabriksgolv.”
Och Malmöpoeten Håkan Sandell skriver om råkorna vid Borgeby i diktsamlingen Fröer och undergång från 1994
Råkor, med kraniets
spets fram till näbb
Vingarnas svepande purpur
Askgrå kring näbbarna
Svarta som olja, drar de
loss tunnkörda köttstycken
metallkarosserna lämnat på
vägarna som bultande hinnor,
flaxar kring bilarna
Svarta och skrumpna,
svedda och glänsande,
halvt förkolnade, gnistrande,
stal en gång elden åt människan!
Slutligen har vi novellen Jeppe av Victoria Benedictsson i samlingen Från Skåne. Den handlar om en pojke som tar sig an en råkunge. Med sorgligt slut.
Det finns också en barnbok från 2004 Det här är Bertil av Tina-Marie Qwiberg och Anna Sandler. Den handlar om råkan Bertil, som tror att han – precis som sin kompis – är en hund.
Råkan liknar oss stadsbor. Bor tätt i stora kolonier, pratar gärna med varandra och håller gemensamt koll på läget. Inte utan skäl har Kulturportal Lund råkan på sin logga
Text: Ingrid André, foto: Kristoffer Lindblad