SMIL – Lund första dator var Sveriges andra
1956 lanserade Volvo sin nya modell Amazon. I Lund ”lanserade” samma år Sveriges andra dator eller siffermaskin, som man sa den gången. Den kallades SMIL, ”Siffermaskinen i Lund”.
Som förebild fanns BESK, som liksom SMIL byggdes på KTH, Kungliga tekniska högskolan 1953 av en grupp under ledning av Carl-Eric Fröberg. Han hade på regeringens uppdrag studerat datamaskiner – eller ”elektronhjärnor” – i USA redan på 40-talet. Han var docent på fysiska institutionen i Lund hos professor Torsten Gustafsson. Gustafsson var professor i teoretisk fysik och god vän med Tage Erlander, som hade startat sin karriär med studier i just fysik i Lund. (Tages hustru Aina förblev fysiken trogen som fysiklärare.)
SMIL byggdes upp i ett rum i bottenvåningen på Fysicum där den tog upp en stor del av utrymmet med sin längd på 10 meter. När den arbetade lät den med pipande ljud ungefär som ett senare tiders modem modem. Ännu idag kan delar av den beskådas fast då på Tekniska muséet i Malmö.
Den programmerades i maskinkod med inmatning via hålremsor eller manöverpanel. Man matade in långa sifferserier för hand och det var mycket lätt att göra fel, enligt universitetslektor Sten Henriksson, som ägnade massor av timmar åt SMIL i unga år. Han var med och uppmärksammade datorn vid dess 50-årsjubileum 2008. Då hade en simulator programmets som fick en modern laptop-dator att fungera på samma sätt som en gång SMIL – fast ljudet saknades.
SMIL konstruerades av Gunnar Wahlström, elektroingenjör på statliga Matematik- maskinnämnden, och den utvecklades och drevs av Fröberg och Kjell Jönsson efter grundritningar från BESK men med ett billigare minne. Den kostade 110.000 kronor men med senare kompletteringar blev kostnaden två miljoner! Liknande datorer byggdes till Danmark, Ryssland, Saab och Facit.
Datavetaren Sten Henriksson i unga år vid SMIL, Sveriges andra dator. Foto: Hasse Persson 
Siffermaskinen SMIL krävde ett specialrum på bottenvåningen i Fysicum. Foto: Hasse Persson 
Maskinen var 10 meter lång men klarade mindre än en modern mobiltefon av idag. Foto: Hasse Persson 
Carl-Henrik Fröberg vid SMIL. Foto: Hasse Persson
Det lilla minnet kan inte på minsta sätt jämföras ens med dagens mobiltelefoner. Minnet var ett magnetiskt trumminne med 40.000 magnetpunkter, motsvarande 40 kiloBit, och det var mycket långsamt. Hela maskinen fyllde upp ett stort rum. En annan svårighet var att andra program inte kunde användas, användaren måste vara specialist på just denna maskin. Den blev dock mer användbar efter 1962 då Torgil Ekman i Lund programmerade en kompilator (översättare) för programspråket Algol 60. Då blev det lite lättare för andra forskare att använda datorn.
Att den byggdes berodde till stor del på önskemål från militären: dechiffrering av chiffer, skjuttabeller för marinen och möjligen utveckling av svenska kärnvapen kändes som viktiga behov. Men användarna var sedan framför allt forskare i Lund: fysiker, naturgeografer och lingvistiker. Senare kom också undervisning i programmering igång vid Avdelningen för numerisk analys vid LTH. Output var hålremsor eller siffror från en skrivmaskin, senare även bokstäver. Även industrin började snart hyra maskinen.
1970 pensionerades SMIL och efterträddes av en UNIVAC 1108, placerad vid Lunds Datacentral, LDC.
Text: Mats Nygren
Läs mer
Nygren Mats, Fira med SMIL. (LUM 2008:8)