Siste Novemberspex
De stora spexhelgerna för Lundspexarna är traditionellt Siste April och Siste November. Det förstnämnda har naturligtvis knytning till Valborgs- och Första Majfirandet men Siste November har en annan historia.
Efter firandet av Gustaf II Adolf minnet den 6 november 1904 samlades några av deltagarna i det så kallade Tuarummet på Akademiska Föreningen. Man kom att tala om behovet av ett nytt kårspex, det vill säga ett spex som inte var knutet till en fakultet/institution som Toddyspexet eller till en nation. Idag är det Lundaspexarna som för denna tradition vidare. Sedan det första Lundaspexet Gerda uppfördes 1886 hade man mest fått nöja sig med sporadiska gästspel av Uppsalaspex som ”Mohrens sista suck”. Traditionen med Toddyspex var redan fast förankrad men det var medicinarnas eget revir.
Man enades om ett spex att uppföras i samband med firandet av Karl XII-minnet den 30 november. Ämnet för spexet blev efter en diskussion Karl XII vilket för eftervärlden kan synas ganska självklart men även andra teman diskuterades. En avgörande inspirationskälla var en tämligen enkel version av Gustaf Cederströms målning Karl XII:s likfärd som hängde på Tua. På tre veckor skapades så spexet ”Kungen och riksprocentaren” som uruppfördes den 30 november 1904 omedelbart efter fackeltåget. Spexet gjorde omedelbar succé och gick redan i december samma år på turné och spelades bland annat på Malmö Stadsteater.
Spexet fick senare kort och gott heta ”Carl XII” och har omarbetats och uppförts flera gånger under årens lopp. Den mest välkända kupletten är den där Aurora Königsmarck försöker att locka med kungen till Köpenhamn. Andra roller är baron Görtz med sina nödmynt och andeskådaren Emanuel Swedenborg. En minnesvärd scen från ett uppförande är när kungen sitter på sin säng med en så kallad ”muckarkam” och vemodigt bryter av en tand med orden ”30 november 1718-Muck”.
Efter hand blev så Siste November ett begrepp och ett fast spexdatum. Benämningarna kunde växla och 1929 annonserades ”Wilhelm Tell” som ”Terminsavslutningsspex”. Ibland spelades det revy istället för spex, främst under 1930, 40- och 50-talen.
Text: Göran Larsson