Plommonvägen – en grannskapsenhet
Under andra världskriget började rotlösheten i städerna skildras som ett problem som ställdes i kontrast till den samhörighet som tidigare hade funnits i bygdegemenskapen, eller för den delen i arbetarstadsdelar. Lösningen blev grannskapsenheten, ett mot omgivningen avgränsat område där butiker och annan service samlades till en plats för att erbjuda en arena för social kontakt. Grannskapsenheterna lanserades som ett demokratiprojekt. Genom att skapa trygghet och gemenskap inom ett område skulle risken minska för att den rotlöse medborgaren istället sökte trygghet hos totalitära rörelser. Ledord var slutna rum, variation, mänsklig skala, varma färger, och levande material. För att ge underlag för kommersiell service liksom skola och annan social service fodrades ett visst antal invånare. En vanlig storlek på grannskapsenheterna kom att bli 1 000-2 000 lägenheter.
Plommonvägen i Lund är ett exempel i den lilla skalan på grannskapsenhetens ideal. En stadsplaneskiss av Lunds dåvarande stadsplanearkitekt Carl-Ossian Klingspor 1948 illustrerar hur det var tänkt att bli. Området var uppbyggt kring en mjukt svängd slinga med varierat gatuperspektiv. Uppe i det vänstra hörnet ligger en platsbildning med en fontän och några lite högre hus med butiker i bottenvåningen. Planen domineras av friliggande småhus, men där finns även några radhuslängor och mindre hyreshus. I det inre av två kvarter läggs parker som med smala gångvägar förbinds med de omgivande gatorna. Parken har ett begränsat format, men upplevs som större då de omgivande villaträdgårdarna visuellt utgör en del av parkens grönska. I stort byggdes området ut enligt planen även om den sydligaste delen fick utgå på grund av markägoförhållandena. Gatorna gavs en bredd om 18 meter vilket normalt motsvarade en större genomfartsgata, men här var det inte bilarna utan grönskan som skulle fram. Gatorna med sina trädrader i gröna remsor ger ett intimt gaturum och bilisten får snällt vänta på att barnen flyttar sina landhockeymål. Tilltalande nog planterades Körsbärsvägen med körsbärsträd och Plommonvägen med körsbärsplommon.
Kring den lilla platsbildningen skulle det enligt stadsplan uppföras fem mindre hyreshus och en längre länga. Husen fick ha två våningar och vara sju meter höga. Dessutom fick vindslägenheter inredas. Husen som ritades av Ingeborg Hammarskjöld-Reiz uppfördes 1953–56. Genom en kreativ tolkning av stadsplanebestämmelserna lyckades hon utnyttja byggrätten till max. Byggnadshöjden räknades enligt praxis till takfoten. Genom att på de mindre hyreshusen vrida takfallen 90 grader, så att taken gick från gavel till gavel fick hon ut en mycket större vindsyta där det i praktiken blev möjligt att inreda en tredje våning. Även på längan skapades ett större vindsutrymme genom att lägga till ett antal breda frontespiser. I bottenvåningen på längan fanns bland annat en livsmedelsbutik och ett skrädderi, men butikerna är nu sedan länge försvunna.
Text 2026: Otto Ryding
Läs mer
Ryding, Otto, Lund utanför vallarna II. Bevaringsprogram 1996