Men Lundagård lever –
Sveriges äldsta studenttidning 1920 – 2020
Alldeles i början av ”Det glada tjugotalet”, närmare bestämt den 26 mars 1920, kom det första numret av tidningen Lundagård – Organ för Lunds studentkår – ut. Med en synnerligen ambitiös, för att inte säga kaxig, programförklaring. I synnerhet för en studenttidning som bara hade runt 500 prenumeranter och några hundra exemplar sålda som lösnummer.
”Helt naturligt skall tidningen ägna den största uppmärksamhet åt studentkårens angelägenheter, åt nationslivet och åt de olika studentföreningarnas verksamhet. Men därjämte vill Lundagård bliva ett forum för diskussion i tidens religiösa, kulturella och sociala frågor. […] Lundagård vill även ägna uppmärksamhet åt nya företeelser på det litterära och konstnärliga området och giva plats för skönlitterära bidrag av värde. Den vill slutligen efter förmåga upprätthålla den studentikosa anda som trots alla tidens slagskuggor lever kvar med oförbrännelig livskraft. […]”
En programförklaring som håller än idag. Och som på ett intressant sätt speglar hur tidningen kom till, genom att två ”studentkotterier” med olika inriktning fann varandra. Det ena, en litterärt intresserad vänkrets kring Hans Küntzel, Gunnar Aspelin och de tre Genell-bröderna, ville skapa ett ”kulturorgan för södra Sverige som citeras med aktning av Svenska Dagbladet”. Medan kårordförande Olof Sundin, Ossian Lindskoug och Björn Json Ursing ville skapa ett mer jordnära ”opolitiskt språkrör för studenterna i frågor som för dem äro av särskilt intresse”. När dessa båda grupper började samarbeta föddes konceptet Lundagård. Sedan gick det fort. Beslut fattades på kårmötet den 10 mars, första numret kom ut 16 dagar senare. Gunnar Aspelin blev den första redaktören; eftersom han bodde hemma var han den enda som kunde erbjuda redaktionslokal. Ganska snart kunde man dock flytta in i AF-borgen, i ett rum som kom att kallas Tosingarummet. Och kreativa tosingar har det onekligen funnits gott om i redaktionerna. Lundagård har genom åren haft en sällsam förmåga att locka till sig de bästa pennorna och fungera som en plantskola för skribenter, fotografer, illustratörer och olika kulturpersonligheter. Det räcker att nämna namn som Ivar Harrie, Hjalmar Gullberg, Torgny T:son Segerstedt, Lasse Holmqvist, Hans Alfredson, Allan Fagerström, Per Garthon, Per T. Ohlsson, P.M. Nilsson, Karin Olsson, Rakel Chukri och Ida Ölmedal.
Frågan är om det fanns någon bland grundarna som då trodde att Lundagård skulle finnas kvar som Sveriges äldsta studenttidning drygt 100 år senare. ”Still going strong.” Att den, medan många andra studenttidningar tvingats sänka ambitionsnivån rejält, fortfarande skulle hålla den journalistiska och kulturella fanan högt, ha ett nätverk av ideella medarbetare och tre heltidsarvoderade redaktörer som ger ut åtta 32 sidiga fyrfärgspapperstidningar varje år. Att upplagan skulle öka till 40 000 exemplar; idag får både studenter och anställda vid Lunds Universitet tidningen. Att den dessutom skulle servera läsarna sekundsnabba nyheter på webben och i sociala medier.
Och även om tyngdpunkten förskjutits från mer av en kultur- och debattidskrift på 20-talet, över femtiotalets lättsamma läsning, till mer av granskande och grävande journalistik idag, har Lundagård alltid lyckats kombinera de tre pelare som lanserades i programförklaringen: Kulturtidningen, den lättsamt studentikosa tidningen och den aktuella nyhetstidningen.
Foto: Drago Prvulovic
Onekligen en spännande resa. Men definitivt inte en resa som varit utan utmaningar, motgångar och kriser. Flera gånger har slutet känts nära. Det var onekligen förutseende när Lundagårdsredaktionen redan i mitten av 1920-talet valde den vita gipskatten – Quatten (baserad på en fysisk förlaga John Tandberg hittat hos en gipsgjutaränka) som sin maskot och symbol. Katten är ju ett djur som aldrig riktigt låter sig tämjas och som inte tvekar att emellanåt bita den hand som föder den – närmare bestämt studentkåren. En 80-tals redaktör beskrev till exempel Lundagård som ”en stundtals fräsande, stundtals spinnande Quatt. Till skillnad från alla fegt bjäbbande hundvalpar”. Men förstås också för att en Quatt anses ha minst nio liv, och dessa liv har Lundagård onekligen behövt genom åren.
En utmaning är förstås det stundtals komplicerade förhållandet till ”husse”. Lundagård är ”organ för Lunds studentkår”, finansieras till stor del av studentkåren, har redaktörer som utses av Lunds studentkår, men har samtidigt i uppdrag att kritiskt granska samma studentkår och Lunds universitet (som också bidrar ekonomiskt). Och genom åren har ett antal skumma kårskandaler – med allt från blöta fester med inbjudna strippor till kontokortsmissbruk – nått offentlighetens ljus tack vare Lundagård.
En annan utmaning har varit ekonomin. Trots att tidningen var officiellt var ”organ för Lunds studentkår” var det först 1943 den blev en del av kåravgiften. Från 1990 talet och framåt drabbades tidningen av flera ekonomiska kriser, ryckiga annonsintäkter, studentpolitiker som ville skära i budgeten, en rejäl felbudgetering i samband med att Lunds studentkår delades upp i flera olika kårer LUS (Lunds Universitets Studentkårer). Och så en ny kris när kårobligatoriet upphörde. Den gången räddades ekonomin bl.a. genom att Lunds Universitet och rektor Per Eriksson gick in och tecknade en prenumeration för samtliga anställda.
Olika tiders politiska strömningar har också ställt till med problem för Lundagård. Tiden fram till andra världskriget blev motsättningarna mellan radikaler, liberaler och tyskvänliga allt hårdare. Inte minst i Lunds akademiska kretsar. Här hamnade alldeles för många alltför långt från de akademiska frihetsidealen (men det är en annan lång och sorglig historia). I november 1941 kuppades en mera tyskvänlig redaktion igenom. Den nya redaktionen blev dock kortvarig. I deras första nummer publicerades en artikel som var tänkt att protestera mot fängslandet av Oslo universitets rektor, men som ansågs utrycka förståelse för den tyska ockupationsmakten. Exakt vad som hände är fortfarande oklart, men redaktionen avsattes efter bara tre nummer.
Historien upprepade sig under efterdyningarna av de sena sextiotalets studentrevolt. I kårvalet på hösten 1971 var ett av vänsterns vallöften att avsätta en Lundagårdsredaktör, Sven Unger, som inte ens hunnit tillträda, Vänstern vann valet och Unger blev den redaktör som suttit kortast tid i tidningens historia; han hann inte ens ge ut sitt första nummer. Ironin är dock att i hans ställe valdes Kvällspostens Lundareporter, Rolf Erichs, till Lundagårdsredaktör, ett val som fick vänstern att ”explodera av ursinnig harm”, enligt Sven Unger som själv också kom med i den nya redaktionen. Kårpolitikerna fick än en gång, ”the hard way”, lära sig att det var bäst för alla parter om de höll tassarna borta från Lundagård.
Ännu en utmaning var att Lundagård skapades i en nästan totalt mansdominerad värld; och nog framstod de första redaktionerna som herrklubbar för inbördes beundran. Först 1937 – 38 släpptes en kvinna, Britt G Nyman (senare Hallqvist) in i reaktionen. Så sent som 1999, då Katarina Bernhardsson tillträdde som Lundagårdsredaktör hade Lundagård bara haft tre kvinnliga redaktörer. Men efter det ändrades balansen radikalt, sedan dess har hälften av redaktörerna varit kvinnor.
I samband med hundraårsjubileet 2020 var det tänkt att Lundagård skulle firas med fest i AF:s stora sal, högtidlig gipsquattsutdelning till de senaste årens redaktörer och jubileumsbok. Men ett elakt coronavirus, SARS-CoV-2, kom emellan, festen fick ställas in och gipskatterna fick delas ut i mindre smittsäkra ceremonier på parkeringen utanför AF-huset. Men en jubileumsbok blev det, ett praktverk med titeln ”Men Lundagård lever” där 60 skribenter bidrar på nästan 370 sidor. När redaktionen – ett tiotal före detta redaktörer, fotografer, illustratörer, formgivare och skribenter från fem generationer – skulle försök fånga de första hundra åren visade sig att de kunde delas in i sex tydliga teman (Från Krig till Krig. Det långa femtiotalet. Åren då det blåste vänstervindar. Den hialösa tid(ning)en. Utmanande brytningstid och Qu@ttens nya kläder).
De som verkligen fick kämpa med pandemins distansarbetsverklighet var förstås redaktionen. En rejäl utmaning, men där man åtminstone hade hjälp av den digitalisering Lundagård, i likhet med andra tidskriftsmakare, har genomgått de senaste decennierna. Med Internet följde också möjligheten att publicera tidningen direkt på nätet. 1995 fick Lundagård både e-post och webb-adress; året därpå läggs papperstidningen ut på nätet. Efterhand fick Lundagård en egen identitet som snabb nyhetstidning på nätet och i sociala medier. Och år 2010 fick Lundagård sin första webbredaktör. Men alla tekniska innovationer till trots kommer Lundagård fortfarande ut som papperstidning, idag precis som för hundra år sedan.
Text: Leif Jansson, Lundagårdsredaktör 1984 – 85, skrivet 2022
Läs mer:
Men Lundagård lever: Sveriges äldsta studenttidning 1920 – 2020. 2021.
Tersmeden, Fredrik, Lundagårds Quatt – symboliskt husdjur med vassa klor. (Svanslöst: Medlemstidning för Sällskapet Pelle Svanslös Vänner i Uppsala 2016:1).