Medeltida murar framgrävda i Lundagård
Under några majdagar i år genomförde Kulturen i Lund en arkeologisk förundersökning i Lundagård. Den föranleddes av planer på att plantera nya träd i Processionsgången och det var angeläget att ta reda på om det fanns bevarade murar eller kulturlager i de planerade planteringsgroparna. Tre schakt om sammanlagt 21 kvadratmeter öppnades längs med gången.
Under medeltiden var lundabiskopens ”gård” belägen i Lundagård, curie densis (1333) och Lundhe gardh (1472). Redan då S:t Laurentius kyrka blev biskopssäte, kanske under mitten av 1000-talet, kan en biskoplig gård ha etablerats här. Från 1103/04 blev biskopssätet ärkestift för hela det nordiska området. Under medeltiden var Lundagård också ett viktigt politiskt centrum.
Från arkeologiska undersökningar och skriftliga källor vet vi att Lundagård under medeltiden byggdes ut till en med stenmurar befäst gård på ett ca 110 x 80 meter stort område. Inom murarna fanns olika stenhus. I sydvästra delen låg ärkebiskopens residens. Idag utgörs den enda resten av medeltidens Lundagård ovan mark av stenmurar på norra sidan av Kungshuset. Andra partier av muren stod kvar in på 170 o-1800-talen och är utsatt på äldre kartor.
Djupa diken
Förundersökningen förlades delvis i det område där den västra delen av muren har funnits. Det norra schaktet grävdes strax innanför muren. Under sentida härläger och matjord fanns tjocka lager med omrörd jord. De tillkom då Lundagård anlades som park i mitten av 1700-talet. Under överinseende av arkitekten Carl Hårleman grävdes djupa diken, s.k. rajolering. Jorden bearbetades och sten och murar togs bort för att förbättra växtmiljön.
Under rajoleringen påträffades medeltida kulturlager. I den södra delen av schaktet framkom syllstenar på rad. På dessa kan en byggnad ha stått, helt eller delvis uppförd i trä och som troligen haft någon typ av ekonomifunktion. Till Lundagård fördes varor av olika slag från ärkesätets gårdar. Ett schakt på den östra sidan av gången bestod mest av rajolering. Schaktet längst i söder var mer givande. Bara ca en meter under markytan fanns rester av murar. De var svårtolkade eftersom schaktet var begränsat. Det kan röra sig om två murar från två olika perioder. I söder påträffades en mur med en östvästlig orientering. Från denna mur utgick en minst 1,2 meter bred grundmur mot norr.
Fynden kan ställas samman med uppgifter från tidigare undersökningar samt jämföras med kartmaterial, från slutet av i6oo-talet och framåt. Ar 1943 dokumenterades två mindre partier av den västra muren. Ragnar Blomqvist tolkade dem som delar av 1700-talets mur runt Lundagård. Mycket pekar på att medeltidens och 1700-talets västra mur kring Lundagård haft samma sträckning och att det, åtminstone vad beträffar grundmuren, är densamma. Den troligaste tolkningen är att de nu påträffade murarna representerar det medeltida Lundagårds sydvästra hörn. Keramik med dateringar från looo-talet och framåt hittades också.
Allmänhetens intresse för de arkeologiska undersökningarna var stort. En möjlighet att i framtiden få veta mer om Lundagård under medeltiden kan vara att med icke-förstörande geofysiska mätmetoder ”genomlysa” de tjocka jordlagren och få en bättre bild av murarnas sträckningar.
Text: Arkeolog Mattias Karlsson, Kulturen. Gamla Lund Nytt 2008:5