logo Kulturportal Lund

Kulturportal Lund

Lunds historia och kulturarv

Medeltida vallgrav effektivt dräneringsdike

   Torg och platser

GNart008
En rekonstruktion av hur området sett ut under högmedeltiden med båda vallgravssträckningarna markerade. Klosterkvadranten är idémässigt rekonstruerad och priorgården hämtad från 1666 års karta över Peder Winstrups förvärv av klosterområdet 1664.

Lunds vall och vallgrav är ett av de största medeltida byggnadsverken i staden. Ursprungligen var anläggningen ca 3 700 meter lång. Ännu idag finns ca 570 meter av vallen bevarad i stadsparken.

Anläggningen bestod av en 8 – 10 meter bred vallgrav som var ca 2,5 meter djup. Innanför denna fanns en 2,5 meter hög och 10-12 meter bred vall.

Den stora nivåskillnaden mellan vallgravens norra och södra del medförde att den inte var helt vattenfylld utan snarare fungerade som bäck. Detta innebar att den utgjorde en form av stort dräneringsdike runt staden.

I vallen fanns flera öppningar med broar över vallgraven.

Anläggningens ålder har länge diskuterats. Redan 1134 omnämns mur och vall, men inte förrän 1361 nämns stadens vallgrav. Dendrokronologiska dateringar av bropålar, som påträffats i Trollebergs vägen strax söder om S:t Peters nunnekloster, visar att någon form av vattenhinder fanns i området redan vid 1100-talets mitt. Troligen rör det sig om vallgraven, vilket skulle tyda på att den byggdes samtidigt med vallen under första halvan av 1100-talet.

I den västra delen av staden, alldeles innanför vallgraven, låg under medeltiden S:t Peters nunnekloster, som anlades av ärkebiskop Eskil strax efter 1145. Under slutet av 1200-talet eller början av 1300-talet byggdes en ny tegelkyrka i gotiskt stil och troligen byttes även de övriga delarna i klostret ut mot tegelbyggnader efter hand.

Klosterkomplexet bestod av en kyrka, som i norr var sammanbyggd med en traditionell klosteranläggning bestående av tre längor runt en gård och korsgång. Norr om själva klostret låg priorgården med stall, bostäder, fähus, trösklada och andra byggnader. Även gården försågs helt eller delvis med tegelbyggnader.

Till dessa högmedeltida ny- och ombyggnader behövdes stora mängder tegel. Teglet brändes i en tegelugn, som låg ca 75 meter nordost om klostret. Om detta har det berättats i ett tidigare nummer av Gamla Lund-Nytt.

Under januari månad genomförde arkeologer från Kulturen en schakt-övervakning av arbetet vid ”Angöring Väst”.

Arbetsschaktet skar tvärs över vallgraven, som var fylld med raseringsmaterial. Sammanställningen av alla observationer visade att vallgraven haft två olika sträckningar. Den äldre låg längst österut medan den yngre sträckte sig mera mot väster.

Troligen hör förändringen ihop med klostrets utbredning. När klostret anlades rymdes det innanför vallgraven, men när det senare byggdes om och förmodligen utvidgades, fick det helt enkelt inte plats.

Genom att vallgraven flyttades ut mot väst frigjordes nödvändig yta. Någon vall verkar inte ha funnits längs klosterområdet. Den har anslutits till klostret i söder och fortsatt norr om priorgården.

Leran som grävdes upp från den nya vallgravssträckningen användes inte till att fylla ut den gamla vallgraven med, den var huvudsakligen redan fylld med dy.

Vi kan inte veta exakt vad leran användes till, men en spännande och ganska trolig förklaring är att den användes till tegeltillverkning för klostret. Det skulle betyda att arbetena noga planerades och samordnades för att kunna utnyttja de lokala råvarorna och arbetskraften.

Vallgraven och vallen fortsatte att ha funktioner långt fram i tiden. Vallgraven fungerade länge som dräneringsdike. När den slammade igen drabbades staden av översvämningar.

Vallen utgjorde stadens tullgräns som reglerade varuflödet från och till staden ända fram till 1811 då landtullen upphörde.

Text: Ivan Balic, arkeolog. Gamla Lund Nytt

  Senast uppdaterad 25 augusti, 2019 av Annika Andre
  Publicerad 11 mars, 2010 av Rune Källén