logo Kulturportal Lund

Kulturportal Lund

Lunds historia och kulturarv

Klosterkyrkan

   Byggnader

Klosterkyrkan är en gotisk hallkyrka i tegel med ett tresidigt kor. Den brukar dateras till 1300-talets första hälft och har i motsats till många andra kyrkor genomgått förhållandevis få förändringar. Tornet i det nordvästra hörnet tillkom kring år 1500.

Kyrkan ersatte en tidigare klosterkyrka som låg på samma plats. Den tidigare kyrkan var byggd i sten och hade långhus, kor och absid. Den var ungefär lika lång som den nuvarande, men aningen smalare. Kyrkan byggdes för Lunds enda nunnekloster, grundat omkring 1140 förmodligen på initiativ av ärkebiskop Eskil. Kyrkan stod klar cirka 1145 och var helgad åt jungfru Maria och Sankt Peter, men kom efterhand att mest benämnas efter den senare. Åtminstone under senmedeltiden hörde klostret till benediktinerorden.

I klostret fanns tolv nunnor som deltog i tidegärden och den dagliga mässan. För enklare sysslor hade de hjälp av leksystrar och lekbröder. Verksamheten i klostret leddes av en priorinna som stod för den andliga vägledningen. För skötseln av klostrets markinnehav och värdsliga angelägenheter svarade en manlig prior. Klostret blev så småningom förmöget och ägde vid reformationen tomter i flera städer och 210 gårdar på landsbygden. Strax norr om klostret låg Priorgården som svarade för skötseln av de närmast Lund belägna markerna. Vid 1800-talets skiften samlades dessa marker samman och där ligger nu stadsdelen Klostergården.

Klosterbyggnaderna låg norr om kyrkan och tillsammans bildade de en fyrlängad gård. Längs innersidan av gården löpte en öppen pelargång som närmast kyrkan var uppförd i två våningar. En rest av pelargången ingår i det senare uppförda tornet.

Klosterkyrkan var också sockenkyrka för de närmast belägna delarna av staden, men även för invånare på klostrets marker och bönderna i Värpinge. Socknen kom att kallas för Nunne socken. Funktionen som sockenkyrka gjorde att kyrkan tydligt delades mellan menigheten och nunnorna, men det är också förklaringen till att kyrkan överlevde reformationen. För stadssocknarna räckte domkyrkan, men som sockenkyrka för en lantsocken fick klosterkyrkan vara kvar.

I motsats till munkklostren fick flera av nunneklostren leva kvar en tid efter reformationen, säkert för att många av nunnorna kom från adelsfamiljer. Nunnorna i Sankt Peters kloster fick bo kvar under sin livstid och 1560 flyttades de kvarvarande nunnorna från Bosjökloster dit. På 1580-talet fanns det dock inga nunnor kvar och klostret lades ned.

Nere till vänster i sydportalen sitter en del av en fris med ett eldsprutande lejon som med all sannolikhet kommer från den ursprungliga klosterkyrkan. Motsvarande fris finns i Domkyrkan.

Klosterbyggnaderna beskrevs 1606 som svårt förfallna och skulle på kungens befallning brytas ned. En del skulle användas för reparation av priorgården medan takteglet skulle föras till det eldhärjade Övedskloster.

Kyrkan putsades utvändigt 1835, men vid en renovering 1894 ledd av Henrik Sjöström knackades putsen åter ner. Samtidigt fick det medeltida vapenhuset sin krenelerade överdel och den nuvarande läktaren i kyrkans västra del tillkom.

En genomgripande restaurering av kyrkan genomfördes 1925–1928 under ledning av professor Martin Olsson, assisterad av arkitekterna Kurt von Schmalense och Sven Ahlbom. Restaureringen inleddes med en omfattande arkeologisk undersökning utförd av Bengt Engström. På kyrkans norra sida uppfördes en tillbyggnad för sakristia, skrudkammare och konfirmandrum samt underliggande pannrum.

Kyrkans storklocka är från sent 1200-tal eller möjligen tidigt 1300-tal och är därmed en av de äldsta klockorna i landet som ännu är i bruk. På altaret vilar den romanska altarskiva i svart kalksten som återfanns i golvet under 1920-talets restaurering. De medeltida träskulpturerna skänktes till kyrkan på 1900-talet.

Den västra delen av kyrkan upptogs av en stor läktare för nunnorna. Dit kunde de komma genom en dörr på andra våningen i den västra klosterlängan. På de bägge långhusväggarna syns ännu avtrycken av de 2×3 valven som bar upp läktaren. På bilden kan det tredje valvet anas invid dörren. I kyrkans mittlinje bars valven av tre pelare. 1810 beslutades det att läktaren skulle rivas, bland annat för att vanartiga personer under gudstjänsten dolde sig där, stojade och förde oväsen.
”Balkongen” uppe till vänster i den östra delen av kyrkan nåddes från andra våningen på den östra klosterlängan. Traditionellt har det antagits att den var avsedd från priorinnan. Senare har det dock föreslagits att den skulle vara avsedd för en cantrix, en försångare som utförde växelsång med nunnorna på läktaren.

Flera av valven vilar på konsoler av kapitäl från den romanska kyrkan. På en av konsolerna syns två fåglar, eller kanske troligare basilisker, förenade av sina långa nacktofsar. En basilisk hade en fågels framkropp och en orms bakkropp. Basilisker föddes ur ett tuppägg som ruvats av en padda.

Av kyrkans inventarier är predikstolen den mest speciella, men inte den del som är synlig från kyrkorummet. Stommen utgörs av en av Skånes äldsta bevarade predikstolar, från 1540-talet. Ursprungligen var den tänkt att stå på golvet som en läspulpet. I sin nuvarande utformning är den ett verk av bildhuggaren Jacob Kremberg från omkring år 1600.









Text & foto: Otto Ryding
Läs mer
Blomqvist, Ragnar Lunds historia: 1: Medeltiden. 1951
Blomqvist, Ragnar Lunds historia: 2: Nyare tiden. 1978
Henrik Nilsson Klosterkyrkan Lunds stift: Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning. 2015
Wahlöö, Claes, Skånes kyrkor 1050-1949: guide till 493 monument och minnesplatser. 2014

Läs även om Sankt Peters klosters kyrkogård

  Senast uppdaterad 11 december, 2022 av Ingrid André
  Publicerad 11 december, 2022 av Ingrid André