Domkyrkotornen genom tiderna
Domkyrkans torn som vi ser dem idag är i sin helhet en skapelse av Helgo Zettervall. Domkyrkans renovering hade under många år letts av C G Brunius. När han med ålderns rätt drog sig tillbaka gick uppdraget till Helgo Zettervall som 1864 lade fram en restaureringsplan som skulle innebära en radikal omgestaltning av domkyrkan. Förslaget kritiserades hårt av Brunius och 1867 beslutade Kungl. Maj:t att endast oundgängligt nödvändiga förändringar skulle genomföras. Genom allehanda ”manövrer”, som Zettervall själv uttryckte det, lyckades dock Zettervall genomdriva stora delar av sitt restaureringsförslag.
Arbetet med att riva de övre bristfälliga delarna av det norra tornet inleddes 1868, men desto mer man rev desto fler brister hittade man och året därpå hade man kommit till botten av tornet. Zettervall lyckade då övertyga domkyrkorådet att även det södra tornet hade sådana brister att det behövde rivas. Beslut fattades den 30 oktober 1869, dagen därefter dog Brunius av ett slaganfall, enligt vad som sagts i ilska över det fattade beslutet. 1876 stod de nya tornen klara och hade då fått ett utseende de aldrig tidigare hade haft.
Den äldsta avbildningen som säkert visar domkyrkan finns på Frans Hogenbergs vy över Lund från 1588. Där avslutas tornen med trappstegsgavlar åt alla fyra hållen. Den utformningen fick tornen under Adam van Dürens renovering av domkyrkan 1506 -1527 då tornen även förhöjdes. Förmodligen skedde det i samband med att domkyrkans gamla storklocka Maria Laura, som vägde över nio ton, gjöts om, vilket ska ha skett strax före 1518.
Även på Erik Dahlbergs bataljplan över slaget vid Lund 1676 syns domkyrkan. Där kröns även det södra tornet av en liten klockstapel.
På ett kopparstick efter en teckning av akademiritmästaren Alexander Kastman 1755 syns klockstapeln tydligt. Det framgår också att det södra tornet var något lägre. Det ser också ut att finns en gångbro mellan de bägge tornen, men någon sådan syns inte på någon annan avbildning.
Nästa omgestaltning av tornen kom Baltzar Weduwar att stå för. Han var major vid fortifikationen i Kristianstad och hade kallats in för att föreslå nödvändiga förändringar av domkyrkan. Det var på hans initiativ som domkyrkans sadeltak kom att ersättas med ett brutet mansardtak. Han föreslog också att tornens trappgavlar skulle ersättas med låga, åttakantiga huvar. Förändringen motiverades med tekniska skäl, men frågan är om det inte mera handlade om mode. Huven på det norra tornet utfördes 1769-70. Den var kopparklädd och kröntes av ett kors på vilket det tronade en kyrktupp. Det södra tornet fick dock behålla sina trappgavlar ett antal år, men sedan taket skadats i en eldsvåda 1808 försågs även det 1812 med en huv efter Weduwars ritning. Samtidigt passade man på att höja tornet två meter så att det blev lika högt som det norra. Brunius kom senare att syrligt likna huvarna vid lusthus.
Text: Otto Ryding
Läs mer
Brunius, Carl Georg, Nordens äldsta metropolitankyrka eller Historisk och arkitektonisk beskrifning om Lunds domkyrka. 1854.
Rydbeck, Otto, Bidrag till Lunds domkyrkas byggnadshistoria. 1915.
Weibull, Lauritz, Lunds domkyrka: dess ombyggnad 1860-1880. 1953.