Allhelgonakyrkans ljusramp
När Allhelgonakyrkan i Lund invigdes den 1 november 1891 lystes den upp av 214 glödlampor. För många Lundabor måste det vara första gången de såg ett elektriskt ljus, stadens elverk invigdes först 1907. Speciellt hänförd var man över en ramp med nakna glödlampor i triumfbågen.
Triumfbågens ljusramp
Elektriciteten fick man från en ”i källaren uppställd dynamomaskin, som drifves af en enkelcylindrig gasmaskin om 12 hästkrafter”. Anläggningen var konstruerad och levererad av Luth & Rosén i Stockholm. En utredning hade visat att det skulle kosta 10 kronor per timme att lysa upp kyrkan med gasarmaturer men att den gasgenererade elbelysningen bara skulle kosta 2,10 per timme.
Långhuset lystes upp av två större ljuskronor över mittgången och tre mindre över vardera läktaren. De var utförda i svart smide med guldmålade detaljer. Ursprungligen hängde mittgångens ljuskronor något lägre.
Högst upp på pelarna under läktarna sitter demoner med varsin lampa i munnen. Enligt en beskrivning av den nya kyrkan skulle de lamporna ha ”25 normalljus styrka” medan de övriga glödlamporna i kyrkan hade ”10 normalljus styrka” (För den som undrar så motsvarar ett stearinljus cirka två normalljus.)
Helgo Zettervall ritade kyrkan i en unggotisk stil, men att han samtidigt var öppen för nya material och ny teknik framgår med all önskvärd tydlighet och kyrkans fick teknisk avancerade installationer. Uppvärmning och ventilation skedde med ett varmluftssystem från Kockums. Från en värmekammare under golvet i leddes den varma luften upp genom golvgaller, dels vid koret och dels genom kulvertar till galler i kyrkans västra del. En skorsten doldes i ett litet torn på det norra trapphuset. Varmluftssystemet kom dock relativt snart, troligen på 1920-talet, att ersättas av ett vattenburet system.
Istället för klockor installerades Tubular Bells från Harrington, Latha & Co i London. Det var en serie bronstuber. På dem kunde man spela melodier med hjälp av hammare som satt fästa på en axel och manövrerades med hjälp av linor. Att det var ett avancerat maskineri framgår av att det kostade mer än dubbelt så mycket som tornuret. Det ersattes dock 1966 med konventionella klockor.
Text och foto: Otto Ryding
Läs mer:
Bodin, Anders, Helgo Zettervalls arkitektur. Vol 2, Kyrkor. 2017.
Wrangel, Evert, Allhelgonakyrkan i Lund. 1893.