Digerdöden i Lund
Andra hälften av 1300-talet var en svår tid i Lund då staden drabbades av upprepade utbrott av pest.
Den pestepidemi som går under namnet Digerdöden eller Svarta döden härjade i Europa under åren 1347-1352 och försiktiga beräkningar visar att upp emot en tredjedel befolkningen dog under denna epidemi. Det var en zoonotisk sjukdom, orsakad av bakterien yersinia pestis. Källor till pestens effekter i Danmark är knapphändiga men även här slog pesten hårt och Lund drabbades som värst av Digerdöden i oktober 1350. Nya utbrott av pest följde sedan fram till 1379. Analyser av gravar i Lund visar ett ökat antal begravda på stadens då 26 kyrkogårdar. Under perioderna med pest beräknas att omkring 1.500 fler begravningar än normalt ägt rum. Detta i en tid då Lund hade mellan 3.000 – 4.500 invånare. Lund besöktes normalt av många människor från när och fjärran främst för handel men gravanalyserna visar att dessa besök radikalt minskade under peståren.
Som en extra prövning under dessa år drabbades Lund av en förödande stadsbrand 1360. Förödelsen var så omfattande att kungen Valdemar Atterdag i sitt privilegiebrev för Lund 1361 uppmärksammar branden som ett skäl till att återge staden de rättigheter och privilegier som den haft under hans företrädare.
Text: Göran Larsson