logo Kulturportal Lund

Kulturportal Lund

Lunds historia och kulturarv

Nöden – bygga eller bevara

  Publicerad 23 december, 2010 av Rune Källén   Kvarter

BV_noden02

Riva eller bevara var frågan under de drygt tio år debatten om arbetarstadsdelen Nöden satte sinnena i brand. Trots goda odds för bevarande blev resultatet som bekant blandat, 70-talet var en brytningstid där motsatta ideal gick i närkamp. När Nödenplanen togs 1975 var det dock av en enig byggnadsnämnd

De intressanta turerna inför det beslutet stod i fokus på årets första möte med Gamla Lund när arkitekten och kommunalpolitikern Mårten Dunér redogjorde för stadsplanering och bevarandeideal. Som forskare i bevarandefrågor och v-märkt ordförande i Lundafastigheters styrelse vet han vad han talar om.

Protester mot ”moderniseringen”

När ”moderniseringen” på 1960-talet höll på att ödelägga stan demonstrerade han for ARG, välorganiserad arkitekt ledd aktionsgrupp mot rivning. Arbetarstadsdelen Nöden var ett av projekten. Många av hans äldre kompisar hade flyttat dit. de ville bo trångt men pittoreskt i stan och föraktade nybyggda alienerade ytterområden som Linero och Norra Fäladen.

En ny livsstil

De unga arga vänsterdemonstranterna fann sig i samma ärende som den stadgade föreningen Gamla Lund, som förstås på sitt sätt kraftigt protesterade mot demoleringen av en gammal lundamiljö. Men bevekelsegrunderna var olika, menar Mårten Dunér. De unga i ARG kämpade för en livsstil, de äldre i Gamla Lund för att bevara kulturella och antikvariska värden. Hursomhelst, båda hade sådan tyngd att de blev remissinstanser för de kommunala beslutsfattarna.

Lundaborna såg rött

Lägg därtill att det fanns ett aktivt byalag i Nöden, unga akademiker som köpt och kärleksfullt rustat upp sitt gamla hus, att de senaste årens rivningsraseri hade fått allt fler lundabor att se rött. att folkpartiet och vänsterpartiet kommunisterna etablerat sig som bevarandepartier och att byggnadsnämnden faktiskt redan i början på 60-talet positivt hade intresserat sig för gamla Nöden. Nämnden bekostade då en etnologisk undersökning av stadsdelen i samarbete med Folklivsarkivet. Det var unikt. Redan innan arbetet avslutats höll utredaren Sven B. Ek ett föredrag om detta för Gamla Lund.

Samma år hade Nöden debatterats på Kulturen och inte ens stadsbyggnadsdirektören Sven Tynelius, som deltog i egenskap av ”förnyare” och tyckte att Nödenhusen var dåliga och oekonomiska, ville riva rasket utan renovera en hel del och anpassa nybyggen efter det gamla. Vad var det då man bråkade om? Varifrån kom rivningshotet?

Rivningshotet kom från Stockholm

I grunden från Stockholm, enligt Mårten Dunér. Det handlade om pengar. De dåvarande statliga lånereglerna skulle gynna sanering och nybebyggelse. De var ”avpassade att bygga höghus och villamattor i Stockholms söderförorter. inte för att renovera lerhus i Lund”. I Lund var det fastighetskontoret som hade hand om de statliga subventionerna och där gick man helhjärtat in för en expansiv exploatering.

Kommunen ägde många fastigheter i Nöden. De hade köpts upp inför det planerade ”genombrottet”, motorvägen genom stan, som skulle avlasta de åldriga kvarteren runt Domkyrkan. De dödsdömda små husen hade hunnit förfalla rejält när genombrottsplanerna pga en kraftig opinion definitivt stoppades. Men förfallet gav nu argument för rivning.

”Rivare med socialt samvete”

Moderaterna sökte en pragmatisk linje, centern drev bevarandefrågorna periodvis. Socialdemokraterna däremot var i princip för rivning, speciellt i början. Mårten Dunér kallar dem ”rivare med socialt samvete”.

Lunds socialdemokrater ville inte se arbetarnas Nöden förvandlad till en stadsdel för enbart fint folk. Visserligen var de som först tog sig an de gamla husen inte några krösusar utan fattiga unga akademiker. Men snart nog bodde det en enda akademikerfamilj där tidigare flera familjer hade trängt ihop sig.

Bevarandeplanen en kompromiss

Stadsdelens invånare blev färre och förmögna i takt med att de renoverade husens värde steg. Den ojämlika trenden accepterades inte av socialdemokraterna som krävde nya flerbostadshus på området. Mårten Dunér konstaterar ironiskt att detta passade s-närstående bostadskooperationen HSB alldeles utmärkt. Här gavs ett gyllene tillfälle att bygga trots avmattning i byggsektorn och därtill för mera penningstarka grupper än HSB hittills haft.

När sa ”bevarandeplanen” för Nöden slutligen fastställdes inkluderade den också omfattande rivningar. Många var missnöjda: Fastighetskontoret, som velat riva mer. Gamla Lund, ARG och de andra bevararna för att det revs så mycket (blå den gamla synagogan i kvarteret Gärdet).

Nöden – en förort?

På rivningstomterna byggde HSB och det kommunala LKF flerfamiljshus och områdets struktur blev så moderniserad att den kom att likna förortsbebvggelse.

Kan man lära av Nödenhistorien? Jovisst, men grundförutsättningen för en upprepning ar borta. Dagens bostadspolitik får klaras utan statliga subventioner.

Text: Ingrid Moritz. Gamla Lund Nytt 1998:1

  Senast uppdaterad 8 juli, 2019 av Ingrid André