logo Kulturportal Lund

Kulturportal Lund

Lunds historia och kulturarv

Ur Lundapressens historia

  Publicerad 2 januari, 2020 av Ingrid André   Lunds historia

”Det är synd att Lund inte har en dagstidning”.

Ett vanligt klagomål – och ändå har Lund ett förflutet som en livlig tidningsstad. På 1880-talet kom det ut fyra tidningar här. Det berättar Ingrid André, redaktionsansvarig för Kulturportalen, som har läst om lundapressens historia i UB:s tidningskällare.

Lunds äldsta tidning kom ut redan när Karl XII regerade från Lund, 1717-1718. Den hette Lundska Lögerdagz Couranten och kom ut med 75 nummer men upphörde när kungen lämnade Lund. Tidningen startades av en boktryckare, Abraham Haberegger, och innehöll  officiella, oftast gamla nyheter, och mycket om kungen.

Sen dröjde det ända till 1775 innan nästa tidning föddes. Det var Lunds Weckoblad, en konservativ produkt som startades av universitetsbibliotekarien Gustaf Sommelius och boktryckare C.G. Berling. Under sin tvåhundraåriga historia bytte den namn flera gånger. Nytt och Gammalt, Lunds Dagblad, men när den dog 1971 var det som Lunds Veckoblad.

Tidningarna på 1700-talet var små till format och omfång – i början hade Lunds Weckoblad åtta sidor, stor som en pocketbok. Läsarna serverades nyheter om olyckor, tjänstetillsättningar och dikter av lokala poeter. På den tiden kunde de heta Tegnér eller Thorild.

Berling och hans söner fungerade länge som redaktörer men 1865 anställdes Adolf Mathson som redaktör och han skötte tidningen ända tills den gjordes om till dagstidning 1897 och bytte namn till Lunds Dagblad. Mathson hade stor personkännedom och kunde bjuda läsarna på intressanta notiser om lundabor – även om dem ute i världen. ”Skåning hängd i Amerika” är ett exempel. Lunds Weckoblad höll sig med korrespondenter, både i huvudstaden och utrikes.

Tusse Sjögren

Den för många generationer välkände lundaprofilen och grundaren av AFs arkiv Ture ”Tusse” Sjögren arbetade från slutet av 1910-talet som journalist, senare redaktör, på Lunds Dagblad. Här skrev han allt från nyhetsnotiser till kåserier och poesi.

Politiskt var Lunds Dagblad djupt konservativ men år 1938 såldes den till ett konsortium som hoppades skapa ett folkpartiorgan för hela Skåne. Man startade sålunda en lokalredaktion i Malmö…. Men försöket stupade och efter bara något år var Lunds Dagblad tillbaka på lokaltidningsnivå. Men den var i alla fall daglig – till 1961 då den bara gavs ut en gång i veckan.

Ett försök att konkurrera med ”dagbladet” gjordes år 1813 med Lunds Allahanda. Den ägdes av akademiker, bl. a Esaias Teger , C A Agardh och PH Ling. Ambitionen var att skapa en patriotisk väckelse och fostra folket. Men efter bara några månader tröttnade upphovsmännen och projektet lades ner 1814.

På 1830-talet fick nästan alla skånska större städer en andratidning av liberal eller oppositionell karaktär. Det speglar intresset för liberalismen som stod för näringsfrihet, frihandel, folkuppfostran och skandinavism. I Stockholm startade Lars Johan Hierta Aftonbladet 1830 som inspirerade många landsortstidningar. I Lund grundades Skånska Correspondenten, 1832 – 1855. Den hade hög moral, pläderade för folkbildning och sparsamhet med statsutgifter – men ådrog sig ett tryckfrihetsåtal och böter när den avslöjat prästers tvegifte och skandalösa leverne.

Skvaller och förtal, särskilt mot universitetet, utmärkte skandaltidningen Fäderneslandet (1852– 1853). Den drevs av N R Munck af Rosenschöld. Han åtalades och relegerades – men arbetarna gillade honom.

En mer seriös och långlivad tidning var Folkets Tidning, liberal och frisinnad, som började ges ut 1856. Första numret kom samma dag som järnvägen Malmö – Lund invigdes. Redaktören hette Jöns Christian Bülow och han satsade på att kritisera prästerskap och akademiker.

Stilen är torrolig och uppfriskande. Tidningens notiser från när och fjärran hade högt läsvärde, säger Ingrid André och ger några exempel:

Landskrona: Tullwaktmästare Gullberg är instämd till rådhusrätten för det att han förgäfwes sökt skatter i en fruntimmerskrinolin.

       Och så här kunde en utrikesnyhet presenteras:

Den wackre men dumme konung Otto i Grekland rymde i lördags afton från sitt land.

 1892 tog sonen Waldemar Bülow över. Han deltog i studentlivet, var kusin med Falstaff, fakir, och vän med kändisar som Axel Danielsson och Strindberg. Han var en skicklig tidningsman , engagerad i rösträttsfrågan, men också naturvårdare, svampkännare och han satt i stadsfullmäktige. År 1920 slogs tidningen samman med Skånetidningen Dagen i Malmö men lades ner efter bara ett år.

”Sorgens beklagande undanbedes synnerligen kraftigt,” hälsade Bülow sina läsare.

Det gjordes försök att berika Lund med också en tredje tidning. Det var Skånska budbäraren

som utgavs av Håkan Ohlsson och hade en kyrklig profil – varje nummer innehåll en lång religiös betraktelse. Den levde bara ett år – 1865.

Tredjetidningen Skåne (1875 – 1891)var frisinnad och profilerad mot skolfrågor. Elin Wägners far, rektorn Sven Wägner, var en av utgivarna. Den överlevde bara två år i Lund;  1877 flyttade redaktionen till Malmö.  Men 1876 rapporterar den stolt att den hade 247 prenumerationer, Lunds Weckoblad bara 222 och Folkets Tidning 465. Upplagorna uppskattas till 600-700.

Tidningarna på 1880-talet var ganska lika. Information om olika evenemang, predikoturer, nyheter från Sverige och utlandet – och följetongen som var dragplåstret.

1884 etablerades Lund. Den var konservativ och ville rädda landet från socialism och anarki.

Därefter var nya tidningar i Lund redaktioner av malmötidningar.

Det dröjde till 1975 innan nästa ”riktiga” lundatidning kom – Veckobladet som gavs ut av VPK. Den första ”röda” tidningen i Lund. 2004 ville inte vänsterpartiet fortsätta och då trädde skribenten Göran Persson in som utgivare.
Tidningen är nu inne på sin 45:e årgång och är sedan flera år endast digital.

Text: Solveig Ståhl

Läs mer:
André, Ingrid, Överhetens organ och Folkets Tidning. (i Lund sett från vänster. 1982.)

  Senast uppdaterad 2 januari, 2020 av Ingrid André