logo Kulturportal Lund

Kulturportal Lund

Lunds historia och kulturarv

Tysta Marie fyller 80 år

  Publicerad 5 november, 2010 av Rune Källén   Byggnader | Lundabor berättar

GNart011a

Tysta Marie fyller 80 och hedras med en minnesskrift. Och vem var då Tysta Marie? Jo, så kallades i folkmun huset som bostadsrättsföreningen Agardhsgården i februari 1929 beslöt att uppföra i hörnet av Agardhsgatan och Östra Vallgatan. l den första styrelsen ingick systrarna Maria och Hilda Ljunggren som drev igenom stränga regler om tystnad och ordning i huset. Stojande barn var inte välkomna. Systrarnas ande svävade över föreningen långt efter deras död på 1950-talet.

GNart011a
Huset i södra hörnet av Agardhsgatan-Östra Vallgatan uppfördes för 80 år sedan och hedras med en minnesskrift. Här fanns från början en mjölkaffär i hörnet. Foto: Erik Flodgren

Bengt Kjöllerström, Eva Ljunggren och Ulla Ryberg Nyman har bott länge i huset och har också kännedom om det genom äldre släktingar som bott här. Tillsammans har de grävt i protokoll och minnen och berättar Tysta Maries historia i en liten jubileumsskrift.

Under 1900-talets första årtionden skapades allt ner bostadsföreningar med hjälp av driftiga byggmästare och arkitekter. En av de senare var Hänry Carlsson, arkitekt och byggnadskonduktörvid Lunds universitet. Han ritade huset och även några av de andra fastigheterna på Agardhsgatan från samma tid. Hänry Carlsson var själv en av de första lägenhetsinnehavarna i huset.

 Det första protokollet om bildandet av Agardhsgården är från november 1928. Bland de närvarande var ingenjör Nils Albers (som blev föreningens förste ordförande), Hänry Carlsson, fröknarna Elin och Ebba Lindskog och systrarna Ljunggren. Professorskan Stille var förhindrad att närvara.

Alla protokoll från det första året vittnar om ett intensivt engagemang i de framtida lägenheternas planlösning. Professorskan Stille önskade t.ex en speciell urgröpning i taket för att få plats med kristallkronan. Man diskuterade måtten på balkongerna, antalet tvättgrytor i källaren och bestämde att badrumsskåpen fick kosta högst 25 kronor. En förtjusande otidsenlig detalj är beslutet att inköpa skåp för visitkort i trapphusets entré.

Under det första året utökades föreningen med bl. a folkskoleinspektör Theodor Brandt, kassör Gustaf Flöjel och doktorinnan Thulin. De flyttade också in i huset med sina familjer.

På ett av de första sammanträdena beslöt man att köpa fastigheten, tomt nr 11, i kvarteret Agardh. Köpeskillingen var 9000 kronor. Finansieringen av husbygget ordnades med ett lån i Gamla Sparbanken på 150.000 kronor. Samtliga medlemmar i  föreningen tecknade borgen. Dessutom tecknades tre skuldebrev på sammanlagt 150.000 kr.

När kriget bröt ut 1939 blev det aktuellt med luftskyddsrum, vilket inrättades i källaren, och mörkläggningsgardiner.

Av protokollen framgår det att under 1940-talet var uppvärmningen av huset en ständig punkt på föreningsmötena. Under krigsårens kalla vintrar måste detta ha varit ett stort bekymmer. Vid årsmötet i april 1941 beslöt man om åtgärder för effektivare uppvärmning. Under vintern hade rumstemperaturen i vissa lägenheter inte uppgått till mer än 12-15 grader. En åtgärd blev att investera i en cirkulationspump.

Varmvatten tillhandahölls fredagar och lördagar mot en extra avgift på tio kronor per familjemedlem. Lite senare var det bara varmvatten var 14-e dag. År 1947 beslöt man gå över till oljeeldning och 1949 blev det på medlemmarnas begäran, varmvatten varje dag.

Grannsämjan har fått en del törnar under åren. Protokollen berättar om tvister av olika slag som ibland har fått lösas med advokathjälp. Men oftast var de boende vänliga och hjälpsamma mot
varandra. När professorskan Stilles hembiträde skulle ha sin lediga eftermiddag så turades husets kvinnor om att servera professorskan hennes eftermiddagste.

– Jag hade just fyllt tre när vi flyttade till Östra Vallgatan 41, berättar Bengt Kjöllerström som har vuxit upp i huset. Det gällde att leka tyst, både inomhus och på gården. Det fanns flera barn i
grannhusen och vi hade roligt tillsammans. När vi blev högljudda var det alltid någon som ringde polisen som kom och tystade ner oss. De andra barnen fick inte vara på vår gård och vi fick inte vara i Botan så ofta blev gatan vår lekplats. Men även där stördes de vuxna av barnens röster. Ett mera stillsamt nöje var att sitta på trappan mot Vallgatan och i en liten bok anteckna nummerplåtarna på bilarna som for förbi. Men det var fler hästskjutsar än bilar.

Maria och Hilda Ljunggren var fastrar till Eva Ljunggrens far. De var folkskollärarinnor, båda ogifta, och pensionerade när de flyttade till den nybyggda Agardhsgården.De hade betsämda åsikter om att ordning, tystnad och sparsamhet skulle råda i huset, berättar Eva Ljunggren.

– Vi var ofta på besök hos dem på söndagarna. När man kom hit under vintermånaderna var de ofta väl påpälsade. De satt i burspråket iklädda tjocka yllekappor och kanske med hatt på huvudet. De ville leva sunt och vädrade konstant.

I jubileumsskriften finns en förteckning över alla som ägt och bott i de elva lägenheterna under husets livstid. En av de boende, Erik Flodgren, har tagit bilder på alla som bor där nu.

Ulla Ryberg-Nyman tycker att fler lundabor ska skriva bostadshistoria.

– Lund förändras snabbt idag och det finns sså många intressanta byggnader och miljöer som förtjänar att dokumenteras. Det gäller att ta tillvara de minnen
och erfarenhet som finns hos äldre generationer innna det är försent.

Text: Solveig Ståhl, Gamla Lund Nytt 2009:3.

  Senast uppdaterad 26 augusti, 2019 av Ingrid André