logo Kulturportal Lund

Kulturportal Lund

Lunds historia och kulturarv

Lunds Hospitals och Asyls begravningsplats (Sankt Lars begravningsplats).

  Publicerad 28 november, 2016 av Ingrid André   Torg och platser

St Lars begravn6

Lunds Hospital (1931 omdöpt till Sankt Lars sjukhus) började sin verksamhet 1879. Paviljongerna hade byggts i en samtidigt anlagd park mellan Malmövägen och Höjeå. Hospitalet låg på den tiden väl avskilt från Lund, från Södertull räknat, mer än en kilometer sydvästut. Åren 1887-91 utvidgades sjukhuset med Asylen söder om Höjeå. 

Till hospitalet hörde redan från början ett ”Likhus” som även användes för obduktioner. Detta tillbyggdes 1906 med ett begravningskapell. Hela byggnaden revs 1969. Hospitalet ingick i Lunds landsförsamling. 

Först begrovs de avlidna på Lunds kyrkogårdar, men detta kom att möta motstånd och 1895 invigdes en gravplats söder om Höjeå. För en anläggningskostnad av 665 kr hade Lunds Hospital fått en egen sista viloplats för sina patienter. Den var med sina 142 x 64m (9.088 m2) ordentligt tilltagen. Flackarps mölla står fortfarande på tomten väster om begravningsplatsen som placerades så långt bort man kunde komma från sjukhusområdet. Från begravningsplatsens nordöstra hörn var det ca 340 m till närmsta paviljong och räknat från gravkapellet var körsträckan ca 1.700 m till entrégrinden.

Sankt Lars sjukhus var statligt och dess patienter kom från hela landet. Många av de avlidna saknade anhöriga eller hade släktingar som var ointresserade av att begrava de döda i hemförsamlingarna. Sjukhuset fick efter hand dessutom tydlig karaktär av förvaringsplats för obotbara sinnessjuka och många av dessa kan ses som levande begravda inom institutionen.

Mer än 2000 gravar
Begravningsplatsen upphörde i stort sett att skötas sedan den sista begravningen ägt rum 1951 och därefter tilltog förfallet. Flertalet av de fler än 2000 gravarna är idag helt omarkerade. Kvar finns omkring 230 nedkörda järntenar med enkelt smidda blomkalkar på toppen. Dessa bär de jordades inpunsade patientnummer. Dessutom finns 8 gravstenar med namn samt 16 smidda kors och ringkors. Anonymiseringen av de döda var en tids- och kostnadsbesparande åtgärd från sjukhusets sida och järntenarna smiddes av sjukhussmeden som väl även svarade för de standardiserade gravkorsen. De fåtaliga gravstenarna bekostades av anhöriga. 

Först att begravas blev den tjugoettåriga Jenny Maria Ringström från Norrköping.

St Lars begravn2
St Lars begravn4


Enkla gravar och enkla ceremonier

Hon gravlades den 11 december 1895. Med detta invigdes också begravningsplatsen för sitt ändamål. Pastorsadjunkt A Knöös hade i november samma år fått uppdraget ”att vid första tillfälle då lik komme att jordas, förrätta den hos Biskopsämbetet påkallade invigningen”.

Begravningsceremonierna var från början mycket enkla. Kistorna tillverkades på sjukhusets snickeri och efter jordfästningen transporterades de kistlagda med vagn och senare med lastbil till begravning. Så småningom anskaffades en likvagn och vårdare från patientens paviljong medverkade vid begravningen.

Den höga mortaliteten – fler än 2000 avlidna på 56 år – var inte en effekt av vanvård utan av att farsoter som Spanska sjukan (en influensa under Första världskriget) och lungtuberkulosen härjade bland de intagna. Sjukhuset var förstås mycket stort med sina uppemot 1200 vårdplatser.

Begravningsplatsen har mycket stort historiskt intresse, men framförallt ett större än vanligt, emotionellt. Ingen besökare kan undgå att gripas av dess speciella atmosfär. Tyvärr har idiotiska souvenirjägare genom åren ryckt bort ett stort antal gravmarkörer.  

St Lars begravn3


Text och foto
: Claes Wahlöö

Läs mer:
Lindström, Per & Mårtensson, Jan. Döden i Lund. 1997
Lund utanför vallarna. Bevaringsprogram. D. 2. 1996

2016-11

  Senast uppdaterad 24 maj, 2019 av Kristoffer Lindblad