logo Kulturportal Lund

Kulturportal Lund

Lunds historia och kulturarv

Lundagård före Hårleman

  Publicerad 12 mars, 2013 av Ingrid André   Park och natur | Torg och platser

Lundagårdsbisp

Ruiner och bökande svin

Lundagård är för dagens lundbor den berömda och traditionsrika parken mellan domkyrkan och ”Gamla biblioteket”, Lundagårdshuset. I äldre tider hörde emellertid hela den nuvarande universitetsplatsen också dit och hela området var i århundraden omgärdat av murar och stängsel. Lundagård var under den katolska tiden i Danmarks historia de mäktiga ärkebiskoparnas residens.

Ärkebiskopens borg
Under den senare delen av medeltiden var ärkebiskopens borg en furstlig byggnadsanläggning, som omfattade dels ärkebiskopens bostad, dels flera andra hus bl.a. ett tegelhus med Lundagårds ”riddarsal” invid gränsen mot domkyrkoområdet. Lundagård var centrum för förvaltningen av hela ärkestiftet; ärkebiskopen hade en stab av ämbetsmän i sin tjänst och höll dessutom ett stort följe av knektar och ryttare. All denna skiftande verksamhet krävde naturligtvis det stora antal byggnader, som låg hopträngt på borggården, Lundagårds södra del. norr om ärkebiskopens residens sträckte sig Lundagårds stora trädgård, ärkebiskopens apelgård och humlegåd”. Hela det medeltida Lundagårdskomplexet utgjorde, har det sagts, ”nästan ett litet kungadöme”.

Krigsskador
Denna makt och härlighet gick förlorad genom reformationen, som gjorde Lundagård till kronoegendom, en del av vad som kallades Lundagårds län. Lundagård skulle förvaltas av en kunglig befallningsman, en ”lensman”, som tidvis residerade där. De medeltida husen blev väl med tiden omoderna, övergavs och lämnades att förfalla. I stället uppfördes på konung Fredrik IIs befallning mellan åren 1578 och 1584 en ny byggnad, Kungshuset (nuvarande Lundagårdshuset), som färdigställdes lagom tillkronprins Christians, den blivande Christian IVs besök i Lund 1584. Norr om denna byggnad utbredde sig fortfarande trädgården, ”Lundagårds have”. Vid mitten av 1600-talet skänkte den danska kronan Lundagård till rikshistoriografen Vitus Bering; som efter några år sålde egendomen till biskop Peder Vinstrup, som dock knappast visade något intresse för underhållet av Lundagård. 1600-talets krig gick illa åt även Lundagård; såväl byggnaderna som borggården och träden lämnades i stort sett utan tillsyn och underhåll.

Lundagård blir akademiskt
Några år efter krigsslutet 1679 hade konsistoriet – i februari 1688 – nåtts av ryktet ”att Lundagård skulle till Kungl. Maj:t vara reducerat” och vände sig då till universitetskanslern Erik Lindsköld med anhållan om att han skulle utverka att ”bemälte hus måtte till akademien … donerat och förlänat bliva”. Redan månaden därpå, i mars 1688, överlät Karl XI Lundagård ”med alla lägenheter och appertinenter” till akademien. Lundagårdshuset blev nu ”nya akademien” – ”gamla akademien” var Liberiet – och namnet Lundagård tycks en tid kommit ur bruk. Den gamla borggården, dvs. nuvarande parken, kallades därefter akademigården. Denna avgränsades i väster av en stenmur med inkörsport och skildes i söder från kyrkogården invid domkyrkan av en annan mur med välvd port. I öster avgränsades gården med enrisstängsel och i norr skilde en gammal mur akademigården från trädgården norr därom, den nuvarande universitetsplatsen.
Några ekonomiska resurser för underhåll och nödvändiga reparationer hade akademien inte fått. Universitetskassan var skral och därför kunde endast det allra mest nödvändiga bli gjort ”i dessa svåra och medellösa tider” Själva gården fick tills vidare vara, även om den var skräpig och ovårdad och gårdsplanen gropig och fylld med gamla murrester och husgrunder. Inne i akademiträdgården inrymdes även universitetets häkte, den s.k. proban, där oregerliga och uppstudsiga studenter kunde hållas inspärrade längre eller kortare tid efter universitetsmyndigheternas dom.

Lundagårdsvin

Bökande svin
För universitetet hade Karl XIs donation givetvis stor betydelse och man strövade nog efter att hålla akademiens nya egendom i stånd. Men man saknade medel. en gamla Lundagårdträdgården hade professorerna säkert både glädje och nytta av. I början av 1700-talet tog sig matematikprofessorn Conrad Quensel an den; på hösten 1713 beräknade han t.ex. värdet av den frukt som kunde skördas där. I den gamla trädgården fanns vid denna tiden bl.a. två stora fiskdammar utan fisk, gamla och unga fruktträd, 28 äppleträs, 8 päronträd, 12 plommonträd och hela 57 körsbärsträd, vinbärs- och krusbärsbuskar, höga almar och fläderbuskar. Trots att trädgården verkade ”förvildad och ödslig” hyste man dock förhoppningen att kunna förvandla den till en botanisk trädgård. Ironiskt nog kommenterade Sven Lagerbring långt senare denna plan med omdömet: ”Den var i så motto botanisk, att där växte kål och kirsbär. Men då – 1690 – erhöll konsistoriet tillstånd att anlägga en sådan ”hortus botanicus”, som skulle ställas under överinseende av professorn i medicin och ”med allehanda örter väl förses, så att ungdomen kan få tillfälle därutav att inhämta någon kunskap i botanicus”. Men inga pengar fanns att anslå för ett sådant ändamål och planen stannade som så många andra vid den vackra tanken. Tjugo år senare tillsattes en professor i medicin, som på nytt grep sig verket an – Johan Jacob Döbelius, en energisk och praktisk man. Han ville anlägga en ”hortus medicus” under förutsättning att han fick vidtaga åtgärder för att ”utestänga de oskäliga svinkreatur” som strövade omkring på stadens gator och tog sig in i akademiträdgården. De kringsträvande svinen hade man ideliga bekymmer med. Redan 1702 klagade konsistoriet över att svinen kunde bryta sig in på akademiens område och böka i gräsmattorna och 1703 kunde det efter en syneförrättning intygas, att ”den deilige Have” hade råkat i fullständigt förfall. Under Karl XIs vistelse i Lund gjorde man allvarliga ansträngningar att rensa trädgården från bökande svin. Men redan 1722 anmäldes nya problem. Då förklarade konsistoriet att det var ”oanständigt” och ”odrägeligt” att questor till råga på allt höll egna svin inom området och uppmanade honom strängt att se till att ”skaffa samma kreatur dädan”.

Busande skolpojkar
Det var tydligen omöjligt att upprätthålla den önskvärda ordningen. Både folk och fä tycks h strövt fritt överallt, framför all mellan grinden i väster tvärs över till östra sidan. Till dem som bidrog till att trampa ner gräsmattor och anläggningar hörde säkerligen också skolpojkarna från domskolan söder om domkyrkan. De brukade leka och rasa på kyrkogården kring domkyrkan, men kunde naturligtvis därifrån lätt nog utsträcka sina strövtåg till Lundagård. Konsistoriet klagade även över att studenter och skolpojkar sparkade boll på gräsmattorna och uppdrog åt akademiens vaktkarlar att tillse ”det icke någon genom bollspel eller andra lekar tillfogar de å Lundagård befintliga gröna kvarter och växnde trän någon skada” – ett påbud som visserligen formulerades långt efter Quensels och Döbelius´ tid, men nog kunde ha sin aktualitet då också. Enligt statuterna skulle universitetet anställa en vaktmästare och sex vaktkarlar, som skulle upprätthålla ordningen, fr.a. nattetid. Under de år då Karl XII vistades i Lund var man t.o.m. så noga att vaktkarlarna beväpnades med gevär för at hålla undan ”lösaktigt folk” från akademiens område.

Lundagardspojkar


Bekymren för gården och trädgården bestod – något måste göras. Enligt konsistoriet stod det verkligen illa till: ”Akademiens släta utseende uppväcker hos främmande förakt för vår inrättning”, sammanfattade det sin bedömning. Universitetsområdets dåvarande skickbeskrev Sven Lagerbring ganska många år senare i följande drastiska ordalag: ”Akademien såg u som ett gammalt minnesmärke av forna ålderdomen, överhöljd av förfallna och nedbrutna murar samt öppen för alla varelser av djurriket”.
Beträffande den nödvändiga restaureringen av akademiens gård och trädgård framlade professor Döbelius (1717 adlad von Döbeln) 1731 den framsynta idén att ”hela Lundagården borde läggas till trädgården”, så att akademihuset kom att ligga mitt i en anläggning så placerad ”att man på alla sidor genom alléer skulle försköna vägen därtill”.

Hårleman
På 1740-talet tog konsistoriet på allvar itu med problemen. Ett första förslag till Lundagårds omdaning framlade Carl Hårleman som då var engagerad a kanslern Johan Gyllenborg, inte av konsistoriet. I samband med detta aktualiserades på nyy planen från 1600-talet att anlägga en botanisk trädgård norr om akademihuset, och denna gången kom den btaniska trdgården verkligen till stånd. ”Gamla Botanicum”, som den kom att kallas, blev för hundra år framåt en härlig lustgård för både studenter och lundabor.

”Oförlikneligt präktig”
Arbetet var i full gång 1746 och ett par år senare planterades träd på Lundagård och häckar av bok, kaprifol och hassel utmed murarna. Det moderna Lundagård höll på att ta form. Redan 1749 fann Linné, när han det året kom till Lund, att ”akademien i Lund hade blivit så ansenligen bättrad” att han näppeligen kunde känna igen den. Detta gällde i synnerhet ”Lundagården, som frammanför akademien var anlagd av vår makalösa överhovintendent herr baron Hårleman”, den var ”oförlikneligt präktig med de många slags trän han var prydd; utom det att han var omgiven av en fast mur och stängd med tre vackra järnportar”. Några år efter Linné gladde sig professor Harmens åt anblicken av det muromgärdade Lundagård med sina alléer och trädgården med sin spegeldamm och sina blomsterkvarter. Visst, utbrister han, är Lundagård ”en av de behagligaste plantager i Europa”.

Text: Gulli Ekholm, teckningar: Andrzej Ploski

Texten publicerades först i Gamla Lund-nytt 1995:2 och har sedermera ingått i Lund på Karl XII:s tid: Händelser och personer, en samlingsvolym med texter av Gulli Ekholm, utgiven 2005.

  Senast uppdaterad 25 juli, 2019 av Ingrid André