Kulturportal LUND

 

Levan, Albert (1905-1997), professor i genetik

 

Levan AlbertHan borde ha fått Nobelpriset. Den kommentaren är vanlig när Albert Levans forskargärning kommer på tal. Han valde Lund som studieort eftersom här fanns landets enda institution för ärftlighetslära.

Albert Levan arbetade som växtgenetiker vid Svalöv från 1933 till 1947, då han knöts till genetiska institutionen i Lund, där han fick en personlig professur i cytologi 1961. År 1953 hade han startat Cancerkromosomlaboratoriet vid Geneticum.
Levan grundlade tidigt sin kärlek till kromosomerna i lökväxter – det var lätt att få tydliga bilder av dem. En tillämpning inom detta område är det s.k. Alliumtestet som Levan utvecklade. Det är en effektiv metod att snabbt påvisa hur arvsanlagen i lökrötter påverkas av kemikalier. Testet kom att användas världen över – ett lokalt exempel är hur giftdumpningen i Teckomatorp kunde påverka växtligheten.

Tekniken att studera kromosomer i växtceller kunde han sedan anpassa till nästa stora forskningsområde – kromosomerna i däggdjursceller. Det var särskilt kromosomförändringar i tumörceller som intresserade honom. Han misstänkte tidigt att sådana förändringar har betydelse när en  normal cell omvandlas till en cancercell. Cancerkromosomlaboratoriet vid Geneticum i Lund blev internationellt känt och hit vallfärdade kromosomforskare från hela världen för att arbeta. En vetenskaplig sensation blev det 1956  när Albert Levan tillsammans med  den kinesiske gästforskaren Joe Hin Tjio kunde räkna och identifiera kromosomerna hos människan.  Det rätta antalet var 46 och inte 48 som var vedertaget.

"Det var inte så märkvärdigt. När man kombinerade de tekniker som fanns var det ganska lätt att räkna  kromosomerna. Det betydde mer att vi fick en säker metodik att få analyserbara bilder av människans och däggdjurens kromosomer och att vi fastställde att kromosomer är involverade i cancerprocessen", sa Albert Levan när han blev intervjuad inför sin 85-årsdag.

Text: Solveig Ståhl

Läs mer:
”Kromosomer tröttnar jag aldrig på”. LUM (Lunds Universitet Meddelar) nr 4 1990.