Kulturportal LUND

 

Lundagårds historia

Lundagård avgränsas idag av Domkyrkan, Kyrkogatan, Universitetsplatsen, utan markerad gräns dem emellan, och Sandgatan. Sedan 1747 är området utlagt till park medgräsmattor och gångar, kantade med lindar, almar, kastanjer, askaroch lönnar. De äldsta träden härstammar från parkens anläggningsår, en del är planterade 1883, när en omfattande renovering gjordes av hela anläggningen, men de flesta är yngre och har successivt ersatt de träd som dött eller blåst omkull. I Lundagård finns en enda byggnad, vilken numera kallas för Lundagårdshuset.

Ursprungligen var "Lundagärd" namnet på ärkebiskoparnas residens som låg här. Det var en muromgärdad gård som omfattade nästan exakt samma område som den nuvarande parkanläggningen. Inga synliga rester finns vare sig av dessa murar eller av gårdens byggnader och man vet inte säkert var inom området själva residenset har legat. Till Lundagård hörde även en stor trädgård, belägen norr om gården. Trädgården motsvarar idag universitetsplatsen och tomten där själva universitetsbyggnaden ligger

Efter reformationen 1536 blev Lundagård säte för en kunglig lensman som förvaltade egendomarna. 1578 lät Fredrik II bygga det nuvarande Lundagårdshuset vilket då kallades för Kungshuset och rymde våningar både för kungen och lensmannen. Sedan egendomarna 1597 lagts under lensmannen på Malmöhus lämnades Lundagård i förläning åt en rad privatpersoner. 1661 fick biskopen Peder Winstrup Lundagård i personlig förläning av den svenske kungen och Lundagård kom därmed än en gång att fungera som biskopsresidens. När Peder Winstrup dog drogs Lundagård åter in till kronan och skänktes 1688 till den 20 år tidigare grundade akademin.

Vid akademins tillträde var gården i dåligt skick. Man beklagade sig speciellt över murarna som på vissa ställen var helt borta och på vars ställe bara fanns risgärde. Under hela den första delen av 1700-talet diskuterades planeringen av "akademigården" som den nu kallades och 1744 byggdes nya murar i öster, väster och söder. De gjordes nio fot höga och tre fot tjocka och uppfördes av gråsten och tegel som grävdes upp på gården. Öppningar lämnades på alla tre sidorna och de försågs med sandstensportaler och träportar. lillatorg

Väster om Lundagård låg Lilla Torg som, på grund av tvister mellan staden och akademin om vem som ägde platsen, i många år hade fungerat som skräpplats. När murarna var färdiga kom man dock överens om att gemensamt låta stensätta torget.

Arkitekten Carl Hårleman ombads att göra planering av hela akademiområdet; gården, trädgården och Paradislyckan. Han ville se gården och trädgården som en plantering runt akademihuset med ett system av alléer som ledde fram till detta.

I trädgården anlades en botanisk trädgård med orangeri, spegeldamm och blomsterkvarter (se sid. 199) medan gårdsplanen delades in igräsplaner och raka alléer med olika svenska trädslag. Några år efter det att murarna runt Lundagård färdigställts, fortsattes de också runt trädgårdens tre sidor. Vid den södra, mot Lundagård sattes ett trästaket. De träportar som hade satts upp i ingångarna till Lundagård 1746 byttes redan efter två år mot järngrindar tillverkade i Stockholm av smeden Setterström- Grindarna kröntes överst av kungliga kronor vilka enligt kanslerns föreskrifter skulle beläggas med äkta guld medan grindarna skulle målas med grön oljefärg. Sandstensportalerna togs bort och ersattes med rusticerade pelare som bar upp grindarna.

Det skulle visa sig svan att hålla Lundagård i de!, skick som Hårleman tänkt sig. Professorn i naturhistoria, E.G. Liedbeck, som även var föreståndare för Botan och Lundagård tycks p.g-a. sitt stora intresse för utländska trädslag ha förvandlat Lundagård till hotans larboretum. För att få plats med de många olika trädslag som han enligt egna och andras uppgifter planterade i Lundagård måste även gräsmattorna ha utnyttjats. Ett stort problem för trädgårdsmästaren var att gången mellan östra och västra grindarna hade blivit allmän väg och då folk glömde att stänga grindarna medförde detta att de svin som gick lösa på gatorna kom in på Lundagård. På 1770-talet klagades över att både studenterna och lärpojkar hade börjat spela boll på gräsmattorna så att dessa slets ner, och dessutom gick man kors och tvärs över gräset så att nya gångstigar uppstod. Efter många andra försök att freda gräsmattorna spikades till slut läkten på trädstammarna runt dem.

År 1802 företogs, i avsikt att befrämja trädens växtlighet och därmed försköna Lundagård, en drastisk kapning av de då 50 är gamla träden. De sågades av 3 å 4 meter över marken. Spåren efter denna kapning kan man fortfarande se på de äldsta träden. Samma år byggdes en ny konsistoriebyggnad i Lundagård öster om det gamla akademihuset, placerat som flygel till detta. Huset kallades ibland Nya akademin men sedermera oftast "Kuggis". Det revs 1897.

Några år senare företogs på initiativ av den dåvarande föreståndaren för Lundagård, professor J.A. Retzius, en allmän uppsnyggning av anläggningen. Hårlemans ritningar plockades fram och med ledning av dessa lades extra gångvägar igen och överflödiga träd togs bort.

1815 kom ett förslag från den nya kanslern L.V. Engeström om att murarna runt Lundagård skulle rivas ner, att gården skulle lämnas öppen mot Kyrkogården och att murarna i öst och väst skulle ersättas med järnstaket. Meningen med detta var att motverka den fukt som uppstod innanför murarna och som skadade både växtligheten och byggnaderna. Den södra muren mot kyrkogården revs redan 1817 men verkställandet av de övriga rivningarna dröjde och kom att glömmas bort för en tid. I samband med att det nya biskopshuset byggdes bodde emellertid biskopen tillfälligt på Kyrkogatan och hade då utsikt mot den nu mycket förfallna västra lundagårdsmuren.

Förslaget väcktes åter att riva dem. 1837 revs den västra och detta gav upphov till våldsamma demonstrationer från studenternas sida. Den östra muren revs 1842 utan att orsaka några protester.

Lilla Torg väster om Lundagård hade använts för kreatursmarknader fram till 1840-talet då Mårtenstorget kom till. Norr om torget, mellan Botan och Kyrkogatan låg två privata tomter vilka köptes av Universitetet 1840 och 1874. 1868 planterades Lilla Torg och kom därmed att uppfattas som en del av Lundagård. 1881, i samband med att den nya Universitetsbyggnaden planerades, revs byggnaderna på de två privata tomterna. På den norra byggdes själva universitetshuset, medan den södra planterades och införlivades, även den med lundagårdsplanteringen.

Någon gång mellan 1819 och 1835 togs de mindre gräsmattorna närmast Lundagårdshuset bort så att den breda raka grusgång som nu finns uppstod mellan Kyrkogatan och Sandgatan. 1883, då universitetsplatsen hade fått en ny utformning av H. Zettervall, beslöt man att göra en allmän renovering av hela Lundagård. Ny jord fraktades dit och många nya träd planterades.

Under senare år har kompletteringar av trädbeståndet gjorts efterhand i avsikt att bibehålla Lundagård oförändrat. 1980 flyttades lundagårdsgränsen mot Sandgatans södra del något åt öster då galan här gjordes om till gång- och cykelväg. Med de nämnda ändringarna har Lundagård som parkanläggning ändå fått behålla det karaktäristiska i Hårlemans ritning från 1745.

Källa: Bevarandeprogrammet, Lunds kommun