logo Kulturportal Lund

Kulturportal Lund

Lunds historia och kulturarv

Gravstenar på Östra kyrkogården

  Publicerad 5 januari, 2011 av Ingrid André   Profiler | Torg och platser

img001agardh

Carl Adolph Agardh 1785 – 1859

Botanist, nationalekonom, politiker, pedagog, professor i botanik och praktisk ekonomi, ledamot av Svenska akademien, biskop i Karlstad – sådan var Agardhs levnadsbana.
Som botaniker – hans specialitet var algerna ”algernas Linné”.
Som praktisk ekonom – han stödde bildandet av bl.a. Lunds sparbank och Skånska hypoteksföreningen. Privat gick han i konkurs och fick arbeta hårt för att betala av sina skulder.
Som nationalekonom – han hävdade att statsskulder var nyttiga eftersom de skapade kapital för kanal- och järnvägsbyggen.
Som riksdagsman – hans politiska hemvist svår att fixera, oftast kallas han konservativ. Men t.ex. hans pedagogiska idéer var extremt radikala.
Som pedagog – han var medlem av den s.k. Stora uppfostringskommittén (bland övriga medlemmar kan nämnas Eric Gustaf Geijer, Johan Olof Wallin, Esaias Tegnér och Jöns Jacob Berzelius), vilken föreslog genomgripande skolreformer: individualiserad skolgång, mer naturvetenskap och mindre klassiska studier.
Som biskop – konservativ teolog, som dock arbetade ihärdigt för folkskolan i sitt stift.

Agardh var morfar till Gustaf Fröding.
Hans son Jacob Georg var professor i botanik i Lund 1847-1879 – algforskare även han. Det lilla korsformade huset i Botaniska trädgården i Lund – Agardhianum – är uppkallat efter honom.

Nationalencyklopedin sammanfattar: ” Agardh internationella kontaktnät var stort och hans inflytande i samtidens Sverige mångsidigt. Han var en lysande, mångsidig, charmerande, ombytlig gestalt.”



Folke Alm 1917-2002

img002alm

Född i Karlskrona, utbildad i Stockholm, organist i Varberg och domkyrkoorganist i Lund fram till pensioneringen1983.

När Alm kom till Lund låg kyrkomusiken i Lund i stort sett nere. Han skapade raskt och med stor entusiasm 6-7 körer och en domkyrkoorkester. Under hans ledning uppfördes alla de stora kyrkomusikaliska verken. Det är hans förtjänst att Lunds domkyrka nu har ett rikt och varierat körliv riktat till alla åldrar och att domkyrkan har en rangplats i svenska musikliv.
För sin livsgärning belönades han både med doktorshatt och med kommunens kulturstipendium.

I Lunds finns idag ett varierat och spännande körliv med Lund International Choral Festival som spjutspets. Det är i inte ringa grad Folke Alms förtjänst.



Carl Georg Brunius 1792-1869

img003brunius

Kyrkoherdeson från Tanum i Bohuslän, som kom att sätta prägel på Lund. Han efterträdde Tegnér som professor i grekiska, men för eftervärlden är han känd när han ägnade sig åt arkitektur och byggnadskonst. År 1833 utsågs han nämligen till ledare av den restaurering av domkyrkan, som avslutades först 1859.
Det har berättats att Brunius lär ha satt ett anslag på dörren till sin bostad med texten ”Träffas alla dagar i domkyrkan utom söndagar”.

Som efterträdare att fullfölja restaureringsarbetet i domkyrkan fick han arkitekten Helgo Zettervall. Denne kritiserade Brunius på många punkter. Det sägs att Brunius dog av ilska, när han fick höra talas om Zettervalls planer på att skapa en ren, romansk katedral av domkyrkan. Framför allt ska det faktum att Zettervall fick igenom sin önskan att riva det södra tornet ha blivit för mycket för Brunius.

Brunius utvecklade en speciell medeltidsimiterande byggnadsstil, bruniusstilen, med tegel­omfattningar av portaler och fönster och med trappgavlar som karaktäristika. På grund av arbetet i domkyrkan blev han känd och fick många andra uppdrag. I Lund byggde han Råby yrkesskola, Biskopshuset i Helgonabacken (men biskopen har flyttat till Krafts torg), EOS-huset vid Krafts torg, Rådhuset vid Stortorget (rivet 1917), Kapitelhus vid Krafts torg (rivet 1926), ombyggnad av Liberiet, tillbyggnad till Katte. Brunius byggde också ett hus åt sin familj i Kiliansgatan 17.

Han deltog också i ombyggnaden av ett 50-tal skånska kyrkor.

Brunius änka lät 1876 resa gravvården huggen i bohuslänsk granit. På stenen kan man läsa en latinsk inskription:
Qui quondam fuit hic opifex graecaeque professor
linguae, romanus quique poeta fuit
et cui firma manent monumenta per oppida perque
rura aedes iacet hos Brunius in tumulo.

På svenska:
Han som förr var byggmästare här och grekisk professor
han som kvad här en gång dikter på romarespråk
han som med byggverk i stad och på land har hugfäst sitt minne
Brunius – så var hans namn – göms under gravkullen här.

Övers. Allan Green

Bo Grandien har skrivit en stor avhandling om Brunius i boken Drömmen om medeltiden, Carl Georg Brunius som byggmästare och idéförmedlare. 1974.



Christian Bülow 1833-1921, Waldemar Bülow 1864-1934

img004bulow

Om några förtjänat beteckningen ”stadens journalist”, så är det herrarna Bülow, far och son, som under åren 1856-1921 gav ut den frispråkigt liberala Folkets tidning, där man opponerade mot såväl akademisk som annan skråanda. Det var en tid när Lund hade två lokaltidningar; Folkets tidning erbjöd ett frisinnat alternativ till Lunds dagblad.

Christian Bülow var den som grundade tidningen och han blev snart känd för sina okonventionella formuleringar och korthuggna stil.
Bülow var under en period också riksdagsman, och han satt många år i stadsfullmäktige.
Han var gift med Hedvig Matilda Wallengren, som var moster till Axel Wallengren, känd som Falstaff, fakir.

Waldemar Bülow övertog Folkets tidning 1891. Waldemar Bülow deltog som student ivrigt i det akademiska föreningslivet (han var bl.a. en av dem som drog igång den radikala diskussionsklubben DUG – Den Unge Gubben) och studentkarnevalerna. Bülow blev snart känd som humorist med ett skämtlynne som likande kusinens, Falstaff, fakirs.
”U-n. Tack för det anonyma brevet. Det går till samlingen som med åren blivit rätt nätt. Att redaktören är en ”ovanligt stor idiot” gläder honom bra; han har alltid tyckt sig vara så liten. Att han till på köpet har ett ”sanning att säga mycket dåligt huvud” erkännes villigt. Men han tar det som det är; han har icke något annat.” (ur Allvarsord om allting och ingenting.1917).

Waldemar Bülow umgicks med Strindberg under dennes lundatid, Strindberg hyrde januari 1897 ett par rum hos honom på Skomakaregatan 6.

Waldemar Bülow hade också andra intressen. Han var en framstående svampexpert. Han hade stort engagemang i naturskyddsfrågor, det är t.ex. hans förtjänst att Dalby hage och Kullaberg och andra områden skyddades från exploatering och han oroade sig för storkens framtid i Skåne.
Liksom sin far var Christian Bülow också kommunalpolitiker. Främst med inriktning på sociala frågor: hälsovårdsnämnd, fattigvårdstyrelse, folkskolestyrelse och liknande. Det var på hans initiativ som inskriften ”Ho där icke vill arbeta skall heller icke äta” togs bort från fattigvårdsinrättningens fasad.



Sten Edvard (Edde) Gleerup 1860 – 1928

img005gleerup

Gleerup hörde till den i Lund kända bokhandlarsläkten.
Edde Gleerup föddes i Chicago 1860, men kom till Sverige, där han valde den militära banan och blev kapten i Södra skånska infanteriregementet. Han gick i dåvarande Kongoassociationens tjänst 1883 och blev chef i Kimpoko, vid Stanley pool, där han grundade en handelsstation 1884. Därefter beordrades han tillsammans med en löjtnant Wester vidare till associationens viktigaste och farligaste station Stanley falls.
Nordisk familjebok berättar vidare: ”Arabhövdingen Tippu Tip ville vara ensam herre över dessa trakter och fordrade att stationen skulle utrymmas, men efter långa underhandlingar lyckades Wester vinna hans vänskap och förtroende. … Efter den treåriga tjänstetidens slut mottog Gleerup Tippu Tips anbud att under hans beskydd ta hemvägen österut till Sansibar, hvarigenom han blef den åttonde europé och den förste svenska man, som dittills korsat Afrikas kontinent. I slutet af 1885 lämnade Gleerup stationen, for uppför Kongo till Njangve och Kasongo, därifrån genom Manjemalandet till den engelska missionsstationen Mtova på Tanganjikasjöns västra strand samt ankom till Sansibar i slutet af juni 1886.”
I själva verket blev Gleerup utkörd från området av Tippu Tip, men det är en lång historia.

Kongofristaten ägdes på den tiden privat av kung Leopold av Belgien och hans styre är idag ökänt för den rovdrift och brutalitet befolkningen utsattes för. Mindre känt är att under åren 1880-1886 ett 40-tal svenska officerare anställdes av Leopold vid grundandet av Belgiska Kongo. Gleerup var en av dem.
Sina erfarenheter i Afrika skildrar Gleerup tillsammans med två andra svenskar i Tre år i Kongo (1887-88). Om man står ut med det självklara ”vite mannens perspektiv” är Tre år i Kongo en ganska roande läsning. Men också otäck – till exempel när han beskriver en slavjakt, som han bevittnade.



Carl August Hagberg 1810-1864

img006hagberg

Professor i Lund i retorik och moderna språk. Känd för eftervärlden främst för sitt stora projekt att översätta Shakespeares dramer till svenska. Hagberg har formulerat många av Shakespeares bevingade ord på svenska. ( t.ex. Att vara eller inte vara det är frågan, En skugga blott är livet…, Så går beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över). Översättningarna utgavs under åren 1847-1851.
Den förste som översatte Shakespeare till svenska var dock Hagbergs samtida – biskopen i Lund Johan Henrik Thomander (som också är begravd på Östra kyrkogården), som gav ut några av sina översättningar redan i mitten av 1820-talet.
Hagberg ”drog nytta av Thomanders förmåga att återge den engelska blankversen med fulltonig retorisk prakt, men utvecklade sin egen stil när det gällde den dramatiska replikföringens spänst och kraft.” (Skånes litteraturhistoria 1996. Del 1, sid 25.).



Hasselgrens grav

img007hasselgren

I ett undanskymt hörn av kyrkogården, skymt av buskage, finns en annorlunda gravvård. Den är inte av sten, utan metall och den pryds av en reliefbild av en kvinna. Vem kan det vara? Och vem är de andra, vars namn finns på gravvården?

Jonas Hasselgren 1819-1855, Anna Helena Hasselgren 1830-1894
Troligen föreställer medaljongen Anna Hasselgren, änka efter bleckslagarmästare Jonas Hasselgren. Anna blev tidigt änka och hon drev rörelsen vidare. I Skomakaregatan 2 hade hon en lamp- och bleckslageriaffär. I huset bodde också grundarna av tygaffären Vävnadsdepoten. Alfred Lundberg – son till Vävnadsdepotens ägare – berättar om Anna Hasselgren i sina minnen:

” .. till höger en lamp- och bleckslageriaffär, som ägdes av änkefru Anna Hasselgren, vanligen kallad ”moster Hasselgren”, även ägarinna till huset. Hon var dotter till ”hästamöllaren” (Hästamöllan var en kvarn i Vårfrugatan, dvs i trakterna av dagens Botulfsplatsen. Red-anm.), var liten och korpulent med en kraftigt skuren näsa och ett bistert drag kring munnen. Tidigt änka, fortsatte hon såväl den av mannen öppnade affären, som med hans bleckslageriverkstad. Hon var karsk och kunde hålla sina arbetare såväl som sin son i tukt och herrans förmaning, och hon arbetade med sådan framgång, att hon kunde lämna sonen, Alexander, såväl gård som verkstad tämligen skuldfria,”

Ulrika Hasselgren 1852-1888
Sonen Alexanders namn finns inte på graven, men däremot hans hustrus – Ulrika.
Alfred Lundberg berättar:
”Alexander Hasselgren beundrade jag mycket. Träffade jag honom tog han alltid och lyfte upp mig och lät mig rida på axlarna eller bollade med mig upp i luften. …
Det första bröllop jag var inbjuden till var Alexander Hasselgrens. Han gifte sig med en av sujetterna i Fröbergska sällskapet. (Hon hette Ulrika. Red. anm.) … Om äktenskapet utföll olyckligt vet jag icke, jag vet endast att min idol från barnaåren började supa, försummade sitt arbete och började sjunka allt djupare tills döden kom som en befriare för honom.” Alexander dog 1897.
Anna Hasselgren 1874-1952
Alexander och Ulrika efterlämnade två barn – Anna, som också finns i familjegraven, och sonen Johan född 1878.

Källa: Alfred Lundberg, När velocipeden var ung i Lund. 1976. (Föreningen Gamla Lunds årsskrift).


Carl Fredrik Hill 1849-1911

img008hill

Hill är en av Lunds största bildkonstnärer.
”Hill började som landskapsmålare och for 1873 till Frankrike, där han målade utsikter över Seine, blommande fruktträd, normandiska kustlandskap och studier av stenbrott. År 1877 blev Hill psykotisk och intogs på sinnessjukhus; 1883 återbördades han till sin familj i Lund, där han arbetade helt isolerad från konstlivet. Hans sjukdom har i efterhand diagnostiserats som schizofreni med paranoid läggning. Efter Hills död visades först landskapsmåleriet på utställningar; senare kom de s.k. sjukdomsteckningarna, utförda med blyerts, kol, tusch och färgkrita, i fokus.”
(Källa: NE.se)

Hill bodde under hela sin sjukdomstid i sitt barndomshem vid Skomakaregatan.
I gatuhörnet vid Kiliansgatan finns idag Arne Jones skulptur ”Fossil komposition”, även kallad Hillfontänen. Jones ville i sin skulptur skildra den bildvärld, som Hill framkallade under sin sjukdom. På Kulturen i Lund kan man se skisser och teckningar av Hill.

Läs mer om Hill 



Karl Thomas Holm 1861-1938

img009holm

Föddes i Lund, studenten i Lunds katedralskola 1881, officersexamen, avslutade sin militära bana 1911 som kapten i Norra Skånska Infanteriregementets reserv.

1891 anställdes Holm som gymnastiklärare i Lunds privata elementarskola (Spyken), en tjänst som han innehade i 66 terminer!

1898 blev han vice brandchef i Lund och ett par år senare ordinarie innehavare av tjänsten fram till 1921. Det var på den tiden som brandkåren ryckte ut till häst och vagn.
Litet brandkårshistorik kan vara på sin plats:
Lunds frivilliga brandkår ersattes 1900 av fast anställda, som förlades i gamla ridhuset vid Kattesund. Brandstationen flyttades 1907 till ett f.d. stall i Drottensgatan ända tills att man 1929 flyttade in i den nybyggda stationen vid Kävlingevägen.
Holm sägs ha varit konservativ, hyst en förkärlek till militärisk drill och ha varit fet. Det gick många roliga historier om honom. Flera av dem berättas av Waldemar Wahlöö i ”Korpulent gymnastikkapten fick hjula i rektorns rum”, en uppsats som finns i Gamla Lunds årsbok 1979.

Hans far köpte redan 1876 korsvirkeshuset i Stålbrogatan/Grönegatan (där Strindberg under sin lundatid bodde i ett av gårdshusen och). Karl Theodor bodde kvar i huset till sin död. Den gamle brandchefens sista ord lär ha varit ”Släck!”



Jöns Jönsson

img010jonsjonsson

På Östra kyrkogården finn även mer okända lundabor. På lantbrukaren och nämndemannen Jöns Jönssons gravsten står att han ”dog på sin guldbröllopsdag”, då var han 79 år gammal. Hustru Elna avled bara några år senare. Det framgår visserligen inte när äktenskapet ingicks, men detta verkar vara en minnesvård över ett långt och lyckligt äktenskap. Se bara på de förenade händerna i vit marmor, som pryder stenen!



Georg Karlin 1859-1939

img011karlin

Karlins liv och livsverk: Kulturhistoriska museet i Lund – Kulturen.
Karlin levde i en brytningstid, då Sverige snabbt industrialiserades och moderniserades. ”Det gamla” slängdes bort eller revs. En motrörelse uppstod, som ville dokumentera det detta gamla. I Skåne bildades en landsmålsförening som skulle lära känna det skånska folklynnet i ”.. . sång och sägen, i egendomliga seder och bruk, i danser, lekar, ordspråk och framför allt i allmogemålet ..” Detta gjordes genom att många studenter på somrarna vandrade runt i Skåne – lyssnade och upptecknade.
Karlin engagerade sig i detta, men övergick snart till att samla/köpa in gamla föremål istället. Hans samlingar, som växter raskt, skulle visas upp någon stans och i flera år flyttades den runt till olika lokaler i Lund.
Hans idé om att skapa ett friluftsmuseum låg helt rätt i tiden. När Kulturen öppnades på sitt nuvarande område 1892, var det endast ett år efter det att Skansen öppnats i Stockholm.

Karlin insåg snart att det är genom jämförelser man ser skillnader och likheter. Kulturens samlingar började som ett bygdemuseum, men utvecklades med åren till ett världsmuseum i miniatyr.

Det är också Karlins förtjänst att föremål från arkeologiska utgrävningar i Lund får stanna i Lund (och inte skickas vidare till Stockholm!).

I den konstslöjdskola, som knöts till Kulturen 1897, bidrog han till förnyelse av den skånska textilkonsten. Märta Måås-Fjetterström var under en period knuten till skolan. Skolan lades ner av ekonomiska skäl 1932.

Genom Kulturens Östarp räddade han på 1920-talet en komplett gårdsmiljö, som kan sägas vara en föregångare till dagens ekomuseer.

Karlin var inte ekonomiskt sinnad och till slut var Kulturens skulder så stora att det krävdes extraordinära åtgärder. Villkoret för regeringens budgetsanering var att Karlin avgick, vilket han gjorde högst motvilligt 1933.
Torgny Segerstedt skrev i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning som en sammanfattning av Karlin-fejden:
”Ni får aldrig hans like. Bråkig, omöjlig, skränig och djävlig på alla sätt, är han dock en dunderkarl. Tänk på vad han uträttat.”

Vid Karlins grav på Östra kyrkogården restes en minnessten vid Kulturens 75-årsjubileum 1957.



C.F. A. Montelin 1829 -1895, Fredrik Montelin 1871-1941

img012montelin

Montelinarna var apotekare och kommunalpampar i Lund.

Carl Fredrik Adolf Montelin antogs som apotekarlärling på apoteket Svanen 1845. År 1870 köpte han hela apoteket. Universitetsapoteket Svanen utvecklades till ett av landets främsta apotek.
C.V.F. Montelin engagerade sig i kommunalpolitiken – han satt tio år i fullmäktige – men minnesorden efter honom poängterar främst han stora gästfrihet och generositet.

Familjen – som med tiden blev ganska stor – bodde i en rymlig våning ovanpå. Emma Bendz har i samlingsverket Från gamla skånska hem 1926 skildrat Det Montelinska hemmet i Lund.

Fredrik Montelin – C.F.A.s son – övertog Svanen 1895, när fadern dog.
Montelin var borgerlighetens starke man och han tillhörde, förstås, högern. Han fanns i stadsfullmäktige i ca 30 år och lika länge satt han i drätselkammaren. Montelin valdes också in i landstinget och var där under en period ordförande i förvaltningsutskottets finansavdelning. Han hade dessutom uppdrag i sådant som Gamla sparbankens i Lund styrelse, i Skånska brandförsäkrings­inrätt­ningarna, i trafikkommittén, stortorgskommittén, i torghandelskommittén – man kan inte räkna dem alla. Hans auktoritet var sådan att han fortsatte som fullmäktigordförande 1931-34, då det var socialdemokratisk majoritet.

Redaktören för Folkets tidning Waldemar Bülow, också han kommunalpolitiker, beskriver lätt ironiskt i en hyllningsartikel till Fredrik Montelin hans liv som kommunalpamp:

”Där kommer t.ex. stadsombudsmannen och måste tala med honom om en drätselkammarfråga, och tvärt ringer Lunds sparbank och vill höra sig för i en bankangelägenhet. Ombudsmannen får vänta litet och i nästa ögonblick ringer Brandförsäkringsinrättningen och vill påminna om det viktiga sammanträdet kl. 12 på dagen. Samtalet kan åter övergå till stadsombudsmannen, men i samma veva ringer landstingets förvaltningsutskotts finansberedning – det måtte väl för all del heta så? – och vill veta hur dom ska bära sig åt. När direktivet lämnats och drätselkammaren skall klaras, kommer beredningsutskottet med en lunta handlingar, som ska undertecknas, och i samma ögonblick stiga tre murvlar in om dörren för att intervjua apotekaren om invigningen av det nya monumentet över slaget vid Lund för några år sen. Stadsombudsmannen får besked, journalisterna likaså och apotekare Montelin bereder sig på att andas ut ett slag. Då ringer emellertid Handelsbanken, men i ett nu kommer Malmö och vill ovillkorligen ha ett sammanträde om Gustav Adolfsfonden. Så är Handelsbanken där igen, och just då Montelin ska gå dit, vill styrelsen för S:t Lars sjukhus tala med honom i ett ekonomispörsmål.”
(Sydsvenska dagbladet 20/11 1930)



Maxwell Overton 1914-1981

img013overton

Maxwell Overton var en av Lunds mest kända original, lika känd i Lunds akademiska kretsar som i de borgerliga och han var något så originellt som en överliggare med licensiatexamen.
Han kom från en gediget akademisk familj – hans mor Louise, född Petrén, var den första kvinnan i Lund som försvarade en avhandling i ett naturvetenskapligt ämne (matematisk fysik) och hans far Ernest kallades till den nyinrättade professuren i farmakologi 1907.

Maxwell var geograf och utredningsman – han var en av männen bakom Lunds första generalplan från 1942. Som kurator i Helsingkrona engagerade han sig i byggandet av studentbostäder på 50-talet. Han var edil för Akademiska föreningen. Han var brinnande politiskt intresserad, gediget liberal, och missade sällan ett fullmäktigemöte, på åhörarläktaren. Maxwell Overton älskade sin stad och hade enorma kunskaper om den. Han hade alltid självständiga åsikter och tvekade aldrig att uttrycka dem.
Han sågs ofta på sina stamställen; på studentteatern, i Billebjer (där han chockerade som nakenbadare) eller på Spisen (numera Bromans).



August Theodor Ripa 1817-1894

img014ripa

Ett av namnen på stadsdelen Nöden var Ripas äng. På 1870-talet steg Lunds befolkning kraftigt, främst därför att Lund då utvecklades till en industri- och hantverksstad. Befolkningsökningen utgjordes till stor del av inflyttade arbetare. Det blev stor brist på bostäder. Lunds äldre arbetarförening inkom 1873 med en skrivelse till stadsfullmäktige om att staden skulle anvisa billig eller gratis tomtmark för byggande av arbetarbostäder. I tidens anda avslogs förslaget till förmån för ett privat initiativ – en anhållan av rådman A.T. Ripa att få lägga ut gator och stycka ut och sälja tomter lämpliga för arbetarbostäder. Området, som byggdes ut under en 10-årsperiod, motsvarade ungefär dagens Nöden.

Nöden, eller Nya stan eller Ripas äng, blev en typisk arbetarstadsdel. Men det var oftast hantverkare som köpte tomter och byggde husen, som man sålde vidare eller man hyrde ut. Nödaborna var sysselsatta med tungt kroppsarbete, där fanns stora barnfamiljer, många av husen var av dålig kvalitet – Nöden kom att uppfattas som ett utpräglat slumområde.
(Källa: Ek, Sven B, Nöden i Lund.1982.)

A.T. Ripa var vice häradshövding (d.v.s. hade juridisk utbildning) och blev rådman i Lund 1853. Han var med om att grunda Torna, Bara och Harjagers sparbank 1848 och blev från början dess alltiallo – styrelsens sekreterare, räkenskapsförare och kassör, ombudsman och verkställande direktör. Han skötte i början ensam hela sparbankens expedition.
I folkmun talade man om banken som ”Ripas bank”.



Smålands nations gravsten

img015smalands

Flera studentnationer har gravplatser på Östra kyrkogården, t.ex. Västgöta, Smålands och Ystads nation. Här begravdes fattiga studenter, som inte själva (och inte heller deras familjer) hade råd till en anständig begravning.

Första namnet på Smålands gravsten är P E Linné som dog 1863. Nuförtiden är det en hedersbetygelse att få sin sista vila i en nationsgrav. Senaste namnet på Smålands gravsten är Hilding Pleijel, professor i kyrkohistoria och symbolik. Han dog 1988.



Johan Henrik Thomander 1798-1865

img016thomander

Thomander är ett strålande exempel på att en klassresa var möjlig i det gamla fattigsverige och att en pojke med läshuvud kunde komma långt. Thomander var oäkta som till en prästdotter och han växte upp under fattiga förhållanden hos sin gamla mormor, som var prästänka utan pension.
Han blev student i Lund 1812, men universitetsstudierna drog ut på tiden, eftersom han av ekonomiska skäl var nödgad att göra avbrott för sin försörjning.
Thomander startade sin bana som teaterkritiker och översättare, blev så småningom professor i teologi, domprost i Göteborg och slutligen biskop i Lund.
I sin egenskap av biskop blev han också riksdagsman (den gamla fyrståndsriksdagen), där han var en av de ledande liberalerna.
Han blev berömd för sin vältalighet både som predikant och riksdagsdebattör, vilket motiverade hans inval i Svenska akademin.
Han var god vän med Carl Jonas Love Almqvist, som bodde hos Thomanders en period då han, Almqvist, sökte en professur i moderna språk. Professuren gick dock till Shakespeareöversättaren Hagberg.
I del 2 av sin stora Almqvistbiografi (Rosor, törnen. 2008) beskriver Johan Svedjedal Almqvist hos Thomanders så här:
”Love uppskattade dock gästfriheten som lät honom bo i familj snarare än hos hyresvärdinna. …. Thomanders ståtliga tvåvåningshus låg på Paradisgatan med utsikt över botaniska trädgården. Där levde familjen ett bekvämt professorsliv med gott om tjänstefolk och måltider som inte lät någon gå hungrig från bordet. …
Loves arbetsrum var en liten kammare (troligen andra våningen) där han satt och skrev omgiven av kläder och böcker. … Lund ansåg han först vara fult med staden full av tråkiga hus (Thomanders var enligt honom vackrast), men efter ett par veckor hade han tittat bortom fasaderna och funnit vackert inredda rum och oväntat sköna trädgårdar. Människorna var nästan ett främmande folkslag, ett folk så sävligt att det ”liknar åkrarne”. Visserligen var de arbetsamma och förmögna, men klädda ”i den fulaste dräkt man kan tänka sig”.

FamiljenThomander hus och hem finns på Kulturen, väl värt ett besök. Lägg märke till det magnifika biblioteket, en all-läsares bibliotek med en stor samling internationell skönlitteratur.

Thomanderska studenthemmet i Sandgatan har tillkommit genom en donation till Thomanders minne från hans döttrar.


Texter: Ingrid André. Foto: Kumri Altunkaynak

  Senast uppdaterad 25 augusti, 2019 av Annika Andre