logo Kulturportal Lund

Kulturportal Lund

Lunds historia och kulturarv

Ärkestiftet Lund resultat av lång maktkamp

  Publicerad 10 mars, 2010 av Rune Källén   Domkyrkan | Lunds historia

I år är det 900 år sedan Lund blev ärkestift för hela Norden. Minnet firas vederbörligen. Och en upprepning kan tänkas även nästa år. Det första dokument, som bevisar utnämningen, är nämligen signerat 8 maj 1104! Det kunde professorn i religionshistoria Bertil Nilsson berätta för Gamla Lund den 27 oktober i Kulturens auditorium..

Frågan var: Varför blev Lund ärkebiskopssäte? Svaret visade sig vara en historia, som börjar i fornkyrkan och slutligen handlar om maktkampen mellan påve och kejsare, om kyrkliga och världsliga anspråk på herraväldet.

Mycket förenklat skulle man kunna beskriva det hela så här:

Det romerska imperiets huvudstäder kallades metropolis. Den tidigaste kyrkans biskop där, metropoliten, hade högre rang än andra biskopar och fick också efter hand allt större befogenheter. Metropoliten var därmed regionens kyrkliga överhuvud. Titeln skulle långt senare ändras till ärkebiskop.

Tecknet på metropoliten/ärkebiskopens värdighet var palliet, ett vitt ylleband, som personligen skulle hämtas (och betalas) hos biskopen i Rom, påven. Detta var ett sätt för påven att hålla tummen på de ofta mycket självständiga ärkebiskoparna, som gärna allierade sig med kungar och kejsare. Det var alltså ingen självklarhet att ärkebiskoparna såg påven som sin alenarådande chef,

När ärkestiftet Hamburg (senare Hamburg-Bremen) inrättades vid riksmötet 831 av kejsar Ludvig den Fromme, hade påven utan vidare förbigåtts. För skams skull överlämnades ändå palliet till den nye ärkebiskopenAnsgar. Hamburgstiftets starka band till kejsarmakten bestod dock.

Hamburg-Bremen var i huvudsak ett missionsstift, inriktat på de nordiska länderna. Missionspräster sändes till Norden utan påvlig inblandning.

Med danske kung Knut den store fick påven på 1000-talet en bundsförvant. Båda ville komma ifrån Hamburg-Bremen för att stärka sin egen makt. Knut hade kontakt med såväl påven som påvetrogne ärkebiskopen av Canterbury, som vigde Gedvard till biskop för Roskilde. Hamburg-Bremen kontrade med att helt sonika ta Gedvard tillfånga och tvingade där- med fram ett erkännande av sin egen överhöghet.

Det danska erkännandet var dock i grunden inte mycket värt. Knut införde i Danmark den s k Peterspengen, en skatt till påven, vilket ytterligare stärkte banden till Rom och därmed också planerna på ett eventuell nytt nordiskt ärkestift i Danmark. För det hade man börjat fundera på.

Även efter Knuts död fortsatte kontroverserna med Hamburg-Bremen.

Knuts son Sven Estridsen (kung 1047) trakasserades av ärkebiskopen, men gav inte upp ansträngningarna att flytta den kyrkliga makten från Hamburg-Bremen till sitt eget Danmark. Påven var måttligt intresserad. Han ville istället knyta Danmark till sig i ett vasallförhållande.

Först med påven Gregorius VII började det ordna sig. Konflikten påve – kejsare hade skärpts betydligt när Gregorius klargjorde att han såg sig stå över såväl kungar som kejsare. Idén var att stärka den nationella identiteten och knyta den till kyrkan/påven. Kontakten med Danmark skulle vara direkt utan förmedling av Hamburg-Bremen.

Förarbetet var alltså gjort. Kung Erik Ejegod (1095-1103) lyckades av allt att döma med de avgörande förhandlingarna i Rom 1103, men dog när han på väg hem kommit till Cypern.

En påvlig legat hade då redan besökt flera danska städer och funnit att Lund lämpade sig bäst som ärkebiskopssäte. Läget var bra och biskop Ascer fanns redan på plats. Legaten förordade Ascer som ärkebiskop.

Påvens utnämningsbulla gick förlorad. Det första dokument som bekräftar lundabiskopens upphöjelse till ärkebiskop är en påvlig skrivelse till danska biskopar den 8 maj 1104. Där nämner påven ärkebiskopen i Lund, som då alltså måste ha fått palliet.

Text: Ingrid Moritz. Gamla Lund Nytt

  Senast uppdaterad 13 augusti, 2019 av caesax